Förra helgen hände rätt mycket - bara bra saker, men jag blev så otroligt trött. Det var så mycket sociala interaktioner på så kort tid att jag typ kortslöts, haha. Eftersom jag blev så överväldigad och sen fick en stressig jobbvecka så har jag inte haft energi till några som helst sociala medier. Är lite arg på mig själv, för jag VILL hålla igång allt, men det funkade inte nu.

   Grejen är den att jag ska iväg till familjens sommarhus i morgon för första gången på säkert 10 år, och hunden ska förstås med. Föräldrarna har bestämt att vi av någon anledning måste åka innan lunch, och eftersom jag inte tyckte jag hade tid till att vara ledig pga har faktiskt mycket att göra på jobbet tänkte jag att jag skulle jobba extra långa dagar under veckan för att jobba in fredagen. Sen kom extremhettan, en kompis hörde av sig och frågade om vi kunde ses och eftersom kompisen inte bor i samma stad i vanliga fall var det ju bara att passa på, sen råkade jag bli undulatvakt och slösade två timmar på att vara en idiot och gå till fåglarna med fel nycklar, så var tvungen att vända hem och tillbaka igen, och sen fick jag erbjudande att åka och rida en häst... Ni hör ju, totalkaos.

   Just hästen var det som hände idag (fast jag var hos undulaterna i morse också), och det var skönt att avsluta kaosveckan på topp. Instruktionen var "hästen ska värmas upp i skritt, sen galopperas direkt och sen kan han travas lite efter att han fått igång kroppen" och galoppen var inte direkt "sitt och rid fint", utan "galoppera på som bara den på öppet gräsfält för att få igång kroppen på hästen". DRÖM! Hade så sjukt kul på en extremt snäll häst som krävde att man satt och taggade på honom som att man var en busig ponnyryttare för att få igång motorn. Vilken drömkväll!

 

   Jag har inte hunnit spela spel under veckan - egentligen har jag inte haft så mycket fritid eftersom den lilla tid jag haft gått åt till powernaps på soffan, haha. Igår fick jag en knäpp och satt mig klockan elva på kvällen för att skriva en fanfic som jag kastade ut på AO3 två timmar senare - PÅ ENGELSKA. Har aldrig förr skrivit något så bastant rakt av på engelska, det är en sak att skriva nyhetsartiklar på jobbat men en helt annan att skriva fiction. Det gick faktiskt mycket lättare än jag trodde, men jag hade haft scenen bubblande i huvudet i typ en vecka och höll på att bli galen av att inte plita ner den på papper, haha. Det var kul! Ligger på min AO3 om någon är intresserad av att läsa - ni kanske kan lista ut vilken av texterna det är genom att kika på datumet.

   Jag ligger förstås efter med SSOStaycationPrompt som jag postat på Instagram, på AO3 och här på bloggen, och jag räknar med att på något sätt hinna med att fota bilder och... kanske inte komma i kapp, men åtminstone avsluta det. Hade hoppats att inte hamna i den här situationen IGEN och missa så många dagar, haha, men det gick ju åt skogen. Ska börja fila på lite texter under helgen, tänkte att jag ska ha med mig laptopen och skriva lite under helgen bara för att jag måste få utlopp för lite kreativitet under dygnets varmaste timmar, då man ändå inte kan vara ute (åtminstone inte om man är vek som jag är).

 

   Kan vara att jag inte dyker upp här förrän nästa vecka, men om jag hinner på ordning på mitt StaycationPrompt kommer jag återuppta det så fort som möjligt!

 

   "Jag tror fortfarande inte på kreativ utbrändhet", sade Anne, kanske lite vänligare än hon varit de senaste dagarna. Det var tydligt att Lisas ångest började växa i takt med att hon kände sig låst med sin musik. "Du har prestationsångest, du är inte slut som artist." Läs mer genom att klicka HÄR!

 

 

   "Tur att inte alla hästar jag rider har guldfiskhjärnor." Läs mer genom att klicka HÄR!

 

   "Det finns ingenting mer somrigt än att låta en häst sträcka ut i full galopp över ett stort, öppet fält." Läs mer genom att klicka HÄR

 

 

   Inte nog har jag ett nytt prompt - åtminstone under några av dagarna tänkte jag och bjuda på lite mer skrivande!

   Det här promptet är shamelessly inspirerat av faktumet att vi fortfarande lever i en pandemi och det tryggaste sättet att resa på är genom att sitta på sin rumpa framför en dator och röra på sig inne i ett spel.

 

"Sommar leder alltid fram till "semester". Semester. Vem tusan har semester då hela ön kan gå under när som helst?!" Fortsätt läsa genom att klicka HÄR!

 

 

 

   För några år(!) sedan diskuterade jag och en kompis över hur vi trodde att Alex och Tin-Can träffades. Det slutade med att jag skrev ihop en text om den versionen över ett par dagar. Igår publicerade jag den på Ao3 efter lite velande fram och tillbaka. Det är INTE canon (det är alltså INTE den officiella versionen om hur det gick till) och jag tror att det ligger rätt långt från den officiella versionen (som jag ärligt talat inte vet hur den går ändå), men det var roligt att skriva och jag tycker det blev en himla fin text, ändå.

 

 

 

   Läs hela texten HÄR

 

   Jag upptäckte häromdagen att det faktiskt går att infoga bilder i sina verk på AO3, så jag gick igenom allt jag skrivit och petade in bilder där jag hade något passande. Bara en kul grej då man läst igenom hela alltet!

   Förutom det finns det två nya verk som jag lade in i lördags - ni kan läsa om öppnandet av Gyllenåsarnas Dal HÄR och om första mötet med Haydens husdjur Alberta HÄR.

 

 

   Jag arbetar mycket med text just nu iom både bloggen där jag förbereder för nästa semester + mitt vanliga jobb, men det är inte omöjligt att det snart kommer fler tillägg på AO3. Jag är en sån som gärna sätter mig och börjar skriva sånt här mitt i natten - då är inspirationen som störst!

   Jag har ju skaffat mig ett konto på AO3 och kommer alltså inte posta mer av mitt skrivande på FanFiction.net, just för att AO3 är sjukt mycket enklare att använda. Jag har rätt nyligen postat några texter där som jag inte har visat någon annanstans (samt några lite äldre texter som några av er redan har läst), så om ni nu är intresserade av att läsa om bland annat hur Esme Silverforce av misstag råkade slå en stackars G.E.D.-praktikant i huvudet med en sopkvast eller hur hon blev utskälld av ett spöke så kan ni klicka HÄR!

 

   Utdrag från Spöket i Vinkällaren:

 

   Utdrag från Du kan va ett spöke:

 

 

   "Så typiskt", sade Hilly med händerna på höfterna. "Här har man Jorviks vackraste, lugnaste by, sen kommer Esme Silverforce på besök och då, då ändrar vatten färg och jorden rämnar och träden faller..."

 

 

   Genom åren har jag skrivit lite fanfics (mest one shots i slutänden) om SSO och nu har jag börjat langa upp lite på Archive of Our Own. Inget osett, men det blir lättare att hitta än att ha det här på bloggen och jag tycker sidan är lättare att använda än Fanfiction.net trots att jag varit hängiven den sistnämnde i många år. AoOO har ett riktigt bra system med taggar som gör det superenkelt att leta vidare på liknande verk, något som FF.net saknar. För stunden är det visserligen bara jag som har grejer på svenska där, men det kanske blir mer i framtiden?

   Anledningen till att jag gjort så här nu är att det är ett kodfel i bloggen som jag inte lyckats lösa (det är säkert inget problem egentligen men jag kan banne mig inte lista ut vad probemet är), som gör att det inte går att bläddra långt tillbaka i kategorier. Surt, men jag har inte lyckats lösa det på över ett år. Därför känns det lite nice att kunna lägga saker på ett annat ställe, så att det blir lätt att hitta - och dessutom så gillar jag AoOO mer och mer, tycker det är en riktigt bra site.

 

   Ni kan se allt jag har langat upp än så länge HÄR.

   Ni vet att jag har skrivit lite på en typ-fanfic av SSO sedan tidernas begynnelse? Jag har inte rört den på nästan ett år, men för några veckor sedan fick jag en grym inspirationskick då jag satt och bussen och knappade fram några fristående kapitel i Evernote, haha. (Evernote är BÄST. Använder det både för att skriva på språng och för att föra anteckningar som jag kan behöva både hemma och på jobbet. Kolla efter det i AppStore!)

 

   Här är ett av kapitlen - Esme möter Nic Stoneground. Visste ni btw att Nic Stoneground är baserad på en riktig människa, precis som Ed Field? Haha, jag hade inte en aning om det förrän för ett par veckor sedan.

 

 

 

 

   Kände igår att jag behövde träna lite på skrivning. Och dessutom behövde jag klaga av mig på vintern. Tjo.

 

   Det väldigt varierande klimatet - kallt, varmt, kallt, varmt, svinkall kyla som plöstsligt bestämt sig för att hålla i sig - hade bidragit till ett tjockt istäcke under den fortfarande rätt tunna snön, och Ash gled på fötterna i varje steg trots att han var broddad runt om. Ponnyn som Hilly lånat hade fått enorma snöstyltor under fötterna bara några meter utanför stallet, men det hade vi ändå klarat oss från. Hilly hade inte kunnat följa med ut ens en gång; hon hade kratsat ur ponnyns hovar, lett den framåt tre steg, kratsat ut igen och slutligen fått se sig besegrad då snön fortsatte klumpa ihop sig under stackarns hovar. Hon höll sig nu säkerligen varm med mockning borta hos Steve; han hade utlovat en mindre summa pengar om vi hjälpte till på gården, eftersom ha alltid hade så mycket att göra på vintern.

   "Ash, stampa ner fötterna nu, skridskoåkning känns inte som en vidare bra idé."

   Ash fnös; jag visste fortfarande inte exakt hur mycket han förstod av vad jag sa, men det där verkade han förstå. Han tyckte lika illa om att glida runt som Bambi på hal is som jag gjorde, och det gjorde att han gick med korta och låsta steg som inte hjälpte mycket då han ändå halkade fram. Jag hade funderat på att hoppa av, men då ett djur på femhundra kilos tyngd med broddar kanade över isen kändes det inte som att jag, utan broddar, skulle klara mig så mycket bättre till fots.

   "Jag hatar vintern", muttrade jag och drog upp jackans krage över näsan med ena handen samtidigt som jag vinkade till Marley med den andra; tyglarna fick hänga helt lösa medan Ash trippade fram. Marley hade haft mycket att göra under de här vinterdagarna, då han hade många hästar i stallet på sin gård och minst lika många flickor varje dag som dykt upp för att provrida dem. Han behövde hålla de sönderfrusna ridbanorna i toppskick för detta syfte, samtidigt som han behövde sköta stallet med mockning och fodring samt hela tiden springa fram och tillbaka mellan hästarnas hagar och se till att de hade tillgång till vatten, eftersom vattenhinkarna oerhört snabbt frös till. Marley verkade nu vilja vinka ner mig till gården för ett samtal, men jag låtsades inte se honom och fortsatte skritta i snabbare tempo på Vinvägen. Någon måtta fick det lov att vara, och jag hade faktiskt inte tid att hjälpa honom nu. Han kunde säkert få lite hjälp av några av småflickorna som tränade på hoppbanan - Jorvik kunde väl inte gå under bara för att jag hade en ledig dag.

   Då vi närmade oss Paulines terrängbanor blev underlaget mycket bättre, nästan så bra att man kanske skulle våga sig på en galopp på de finare vägarna... om jag kände Baronessan rätt hade hon sett till att hålla ridstigarna i toppskick, vilket till och med kunde innebära att man kunde ta sig några språng på de lägre stockarna. Höga, fasta terränghinder på isgata - näe, det tänkte jag inte utsätta varken mig eller häst för. Särskilt inte i det här ljuset... tidiga eftermiddagar i kolmörker, tack så mycket. Och jag vet att Elizabeth sagt att man kanske inte ska använda en skärva av Aideens ljus som ficklampa under terrängträningar, men visst måtte man väl få någon fördel om man har räddat Jorvik från en stundande undergång ett antal gånger...?

   Jag ställde mig upp i stigbyglarna och lät ljusskärvan lysa upp vägen framför mig. Ja, backen framför mig skulle jag absolut kunna galoppera uppför, dessutom skulle vi lätt kunna klippa hindrena på vägen.

   "Ash?" Han spelade med öronen och lyssnade på min röst medan jag satte mig tillrätta i sadeln igen. "Jag har ett förslag - uppvärming i ridhuset och sen får du din snögalopp. Deal?"

   Eftersom Ash genast vände åt höger, mot Klipphärad och därmed ridhuset, drog jag som slutsats att han höll med. Var dag, ett nytt steg mot förståelse av bandet med min speciella häst. Och idag, den hemska vintern till trots, var en bra dag.

   Stor dag idag. Just nu säger jag att det blir askul. Vi får se vad jag säger då jag återvänder från den här dagens äventyr. Efter en video som släpptes igår så kan jag iaf säga att jag är mer taggad än någonsin!

 

   Flera år innan Star Stable Online kom till liv skrev jag en Fan Fic, en berättelse om Star Stable. Jag har än inte kommit igenom del 2, men jag avslutade Höstryttaren, första installationen i serien. Ely kom till Jorvik och fick lära sig rida, och mötte många spännande figurer på sin väg mot Claymore-tävlingen, där hon skulle delta med en tävlingshäst hon skulle köpa på vägen.

   Trots de många människor Ely mötte var det de två hon mötte i Hillcrest som alltid förblev hennes närmaste vänner; försiktiga, rödhåriga Henny och lilla hyperaktiva Gilly, med en stor förkärlek för färgen lila.

 

   Det har nu gått några år sedan de här tre flickorna för första gången dök upp i mitt huvud. Och även de ryttare som länge har funnits i området har följt med till South New Jorvik County, som påminner så mycket om gamla minnen. Här ser ni hur Ely ivrigt pekar ut välbekanta landmärken till sina vänner, där de alla har klättrat högt upp i Firgroves berg. Henny, längst till vänster, rider sin kära häst Stupefy. Ely, i mitten, sitter på sin allra första häst, en Irish Draught vid namn Dopey. Gilly, längst till höger, rider på sin älskade trotjänare Poppy, och som alltid har Gilly sin lila ridhjälm på huvudet.

 

   För flera år sedan ville jag försöka printa ner SSL på papper. Liksom skriva ner hela handlingen, men göra det lite mer personligt på vägen, blanda spelen med de två serietidningar som kom ut. Jag kom inte så långt, kan jag ju säga, fastnade efter en sådär 1000 ord. Men jag tänkte dela med mig av inledningen jag skrev. Dokumentet ändrades senast i augusti 2012 - tror att just det här stycket är minst ett år äldre än så. Är iaf ganska bergsäker på att jag skrev det här innan SSO öppnade.

   Nu har jag faktiskt utökat texten lite sedan jag återupptäckte den för en månad sedan, men jag tror inte att den kommer få se dagens ljus. Just det här stycket tycker jag ändå att jag kan dela med mig av.

 

   Natthimlen var klar och stjärnfylld, och gläntan i skogen, hemlig för de flesta, badade i månljus. Stencirkeln, uråldrig och sliten, syntes nu i sin fulla glans.

   En vanlig människa hade säkert beskrivit gläntan som ett slags Stonehedge. Stenpelarna stod stadigt nedkörda i marken i ett symmetriskt mönster och i cirkeln i mitten, i alla hundratals småstenar som lagts exakt rätt för att få fram det vackra mönstret, syntes konturerna av de gamla Ödesryttarna och deras springare. Konturerna var blåvita av ljuset, och då en stjärna sköt över himlavalvet lyste de för några sekunder upp i en eldgul färg.

   Den där mystiska blåvita färgen den återgick till då stjärnskottet försvann hade även den lilla ekorren som satt framför den cirkelformade bilden i marken och granskade den. Ekorren lade huvudet på sned, som om den tänkte på något, och kliade med en liten tass på magen med små lila mönster.

   ”Stjärnan är alltså påväg”, hördes en vagt maskulin röst, som mot all förmodan verkade komma från ekorren. ”Det var då på tiden. Om Garnok återuppväcks är Jorvik i fara. Men om hon inte hinner… Hennes springare måste få leva. Hm…”

   Ekorren hoppade upp från sin plats och klättrade snabbt och smidigt upp på en av stenpelarna, med god utsikt över bergskanten. Hela halvön bredde ut sig framför honom, med några få ljuspunkter från flygplatsen.

   ”Om Garnoks generaler hinner före till springaren är allt hopp ute. Skynda dig… Lisa.”

   Ni som har varit med här ett tag vet att jag har en lååång Fan Fiction, publicerad på Fanfiction.net. Nu har jag uppdaterat Vinterryttaren med ett par nya kapitel efter att den har varit stilla väldigt länge, så om intresset finns kan ni ju kika in där! Länk till Vinterryttaren HÄR.

 

   Om du hellre vill börja från början med del 1, Höstryttaren, klicka HÄR.

   Fick en förfrågan om att få resedagboken på svenska, så... det är inte en perfekt översättning, det här är väldigt snabbt gjort och lite här och var har jag tagit mig lite konstnärliga friheter med språket. Nu kan man iaf säga att resedagboken är tillgänglig för alla ^^

 

   Läs resedagboken på engelska HÄR.

Dag 1 – Ankomst och bekantskap med området

Turister hör inte till vanligheterna på denna lilla klippiga ö - vilket jag märkte väldigt snart. Lokalbefolkningen vet knappt till sig, så lyckliga är de över att äntligen ha en turist de kan hjälpa på alla möjliga sätt. Alla är glada, välkomnande och otroligt hjälpsamma, och de verkar alla älska att äntligen kunna dela öns myter och legender med någon som inte hört allt hundra gånger tidigare.

Riktiga vägar verkar inte finnas alls. Jag spenderade större delen av den här dagen med att traska runt på gatorna i öns enda riktiga stad, och jag har sett ungefär fyra bilar. Jag vet att man kan ha färjan nere från hamnen, men annars måste man ta sig fram till fots eller till häst. Terrängen här på ön är otillgänglig för större fordon, men jag tycker det är helt okej att gå istället.

Precis utanför staden finns en mycket tät skog. Den är verkligen fascinerande - man behöver bara ta sig en mycket kort bit in i skogen innan i princip allt dagsljus är blockerat av de höga trädkronorna, och mångfalden i djur och växter är makalös. Många av arterna jag har sett här kan säkerligen inte hittas på fastlandet! Lokalbefolkningen har också berättat för mig om en legend om en spökhäst som vandrar genom skogen under nattetid, och blotta åsynen av honom bringar tur. Jag är inte så säker på om jag vågar ge mig ut i skogen i mörkret, så jag antar att jag får ta dem på deras ord.

 

Dag 3 – Utforskning av omgivningarna

Efter en tre timmar lång resa med färja nådde jag idag ett fort från medeltiden, beläget på en liten udde vid öns sydligaste spets. Det är en fantastiskt vacker plats - de sandfärgade fortmurarna sträcker sig upp till åtta meter höga med än högre vakttorn, och det stora torget är öppet och ljust med en vacker fontän vid dess hjärta. Nära murarnas västra sida står en gigantisk bronsstaty av fortets grundare, och hela statyn var som dränkt av alger efter en storm några dagar tidigare.

Trots att fortet är ungefär hälften så stort som staden jag hunnit spendera två dagar i så verkar det finnas minst lika många invånare. Turister från fastlandet är förstås fortfarande helt icke-existerande, men om du bor här på ön och har semester verkar det här vara resemålet nummer ett. Jag förstår dock varför - obegränsad tillgång till det djupa, blåa havet, och de vita stränderna är skinande och inbjudande.

Kvällen förde med sig ett varmt, rött ljus till fortet. Jag placerade mig själv i ett av de uråldriga, höga tornen i fortmuren, och blev där helt förbluffad över den makalösa utsikten. En grupp små barn lekte kurragömma nere på torget och de kutade runt varandra som förvirrade hönor medan de försökte hitta ett så bra gömställe som möjligt. En liten pojke föll ner i den stora fontänen i sin hast - han kastade sig omedelbart upp och hissade upp de dyblöta byxorna över höfterna medan han sprang iväg. Bakom honom kämpade sig en liten flicka upp på den stora statyn av fortets grundare för att gömma sig bakom en av hans skor.

Jag använde en kikare jag köpt tidigare samma dag för att se ut mot stranden, där jag såg en grupp flickor som red sina hästar barbacka i vattenbrynet. Fyra hästar plaskade lyckligt runt i det grunda vattnet, medan en fortfarande stod och tvekade på strandkanten medan hans ryttare kämpade för att övertala honom att ta det sista steget ut i havet. Varje gång flickan skänklade på sin häst reste han sig lätt på bakbenen i en halvhjärtad protest. En av flickorna som redan hade fått ut sin häst i vattnet försökte hjälpa sin kamrat ut i det blå och skrittade fram för att ta tag i kamratens tyglar och leda ut hästen ut i vattnet - det resulterade inte i mer än ytterligare en stegring från det motvilliga djuret och båda flickorna plumsade av sina riddjur.

Under de kommande dagarna kommer jag antagligen lämna civilisationen och ge mig ut i vildmarken. Naturen här på ön är helt otrolig och jag kan knappt vänta på att se mer av den.

 

Dag 4 – I mitten av alls

Ungefär en timmes promenad från det fantastiska fortet finns en liten vänlig by som tydligen ligger vid öns mitt. Byn ligger i skuggan av ett enormt, uråldrigt slott, som dock stått obebott under många år. Jag försökte ta mig en närmare titt, men tyvärr var det den dagen stängt även för besökare.

Byn själv består av ungefär tjugotalet hus omgärdade av en låg, väldigt gammal tegelmur som på många ställen hade fallit sönder. Precis som vid fortet finns en stor och öppen fontän på bytorget, omringad av olika små stånd som säljer färsk frukt.

Både i och runt byn bor många bönder. Stora fält sträcker sig ut runt byn, och skördetröskorna tycks aldrig någonsin vila. De stora fälten norr om byn står dock helt tomma, skinande av en smaragdgrön ton under solens starka strålar. Invånarna kallar fälten för Everwind, efter den eviga och skoningslösa vind som alltid tycks smeka gräset. Ibland kan man se ryttare rida ikapp över fälten, men annars är de helt övergivna.

 

Dag 6 – Upp över bergen

På öns andra sida, placerad i skuggan av ett stort bergmassiv och med en ändlös barrskog nedanför sig, finns ytterligare en by. Denna lilla bostadsplats passar verkligen i sitt läge, med endast timmerhus och en stor mur av träpålar som omgärdar de ungefär tjugo husen. Varje kväll stängs byns järngrindar för att hålla vargarna från den närliggande skogen borta. Återigen skiner invånarnas stora kärlek för djur igenom, då de hellre låser in sig själva än ser till att minska på vargbeståndet.

Fram till nu hade jag spenderat mycket tid nära havet och den tunna bergsluften gjorde mig lätt yr. Det blev än värre då jag bestämde mig för att besöka en liten stuga uppe i bergen som tydligen var ett populärt besöksmål för öns bergsklättrare - jag blev så pass dålig att jag var tvungen att vända tillbaka halvvägs. Det gjorde mig dock inte så mycket, för nästa dag fick jag istället möjligheten att rida över berget. En av de smala bergsstigarna leder till en rätt stor bergssjö, och precis nedanför det i en dal ligger ännu en by. Det var en man som behövde flytta sin häst ner till dalen, och eftersom han visste att jag ville ta mig dit frågade han om jag kanske ville förflytta djuret.

Det var en mycket klok och vänlig häst som utan tvivel hade vandrat samma väg många gånger förut, för han rörde sig utan att tveka uppför den klippiga stigen. Det gav mig en chans att slappna av och njuta av den underbara omgivningen, som blev om möjligt ännu vackrare då jag fick sjön inom synhåll. Särskilt i det starka dagsljuset glittrar vattnet där det stilla ligger omgivet av höga berg. De mycket små öarna i sjön är sammankopplade av små, vackert snickrade träbroar, vilka gör mycket trevliga promenader möjliga i ett fint vandringsspår. Jag hade dock inte tiden att utforska sjön mer ingående, så jag valde en annan smal bergsstig, som skulle leda mig till byn nere i dalen.

 

Dag 9 – Dalen i dalen

Nedanför berget finns en vacker liten by som delas i två av en glittrande flod som några mil längre söderut flödar ut i havet, precis bredvid fortet jag besökte några dagar tidigare. Byns båda delar kopplas samman av en mycket gammal, men ändå väldigt stabil, stenbro.

Denna ljusa lilla by är, precis som jag förklarat tidigare, belägen i en djup dal. Medan de flesta husen är byggda i vitt trä så finns det ett enda hus byggt i grå sten, med ett tak av timmerträ. Bakom detta hus finns ett antal gamla runstenar placerade i formationen av en cirkel. Rosbuskar med röda och vita blommor kantar både stenarna såväl som byns jordiga stigar medan en tät skog ligger mellan byn och resten av öns civilisation.

Jag var nyfiken över runstenarna och fick chansen att prata med damen som bodde i stenhuset intill dem. Hon var mycket glad över att få dela med sig av sina historier och berättade att vikingarna som reste till ön för många undra år sedan hade rest stenarna, men än idag hade ännu ingen lyckats dechiffrera runorna. Tydligen hade ingen någonsin lyckats finna en vettig översättning för ens en av runorna, och därför hade både språkforskare och historiker genom åren undrat om runorna verkligen kom från vikingar. Tydligen är det så att UFO-entusiaster fortfarande försöker hävda att runorna är gjorda av någon utomjordisk livskraft som besökt jorden.

Norr om byn leder en brant och slingrande stig upp till ett berg med ett bergspass som är helt snötäckt. Det förklarades för mig att passet hade varit blockerat av snö och is under många år nu, och ingen var faktiskt riktigt säker gällande vad som fanns på andra sidan. Först kunde jag inte riktigt tro på det - att så mycket snö skulle kunna finnas på det så närbelägna berget, då det nere i byn var en väldigt behaglig sommar, men efter närmare inspektion (med hjälp av min kikare) insåg jag att byborna talade sanning. Jag frågade faktiskt en liten pojke från byn om vad han trodde fanns på andra sidan berget, och efter ett par sekunder av djup eftertanke svarade han "dinosaurier". Tja, jag tror allt att man kan se många ting på denna ö, men jag tvivlar på att levande dinosaurier är en möjlighet.

Under de kommande dagarna konner jag resa tillbaka till fortet, och därifrån ska jag ta färjan till öns fiskeby.

 

Dag 14 - De Gyllene Bladens Dal

Fiskebyn är belägen i en dal som verkar vara försänkt i en evig höst. Man kan inte ens vända sig om utan att se gyllene toner - gula lövverk, skinande orange gräs, röda trädkronor som sträcker sig högt upp i luften. Det tog ett tag för mina ögon att vänja sig vid dessa skarpa färger, men upplevelsen var verkligen obetalbar. En djup skog i dalen, kallad De Gyllene Bladens Skog, var verkligen intressant. Hela skogen verkar vara dränkt i en tjock, gyllene dimma, vilken också var svår på mina ögon. Små upptrampade stigar går runt och igenom hela skogen, och om man följer dem kan man se terränghinder som områdets ryttare använder då de tränar terränghoppning. Genom hela skogen går också en varm bris som aldrig tycks lätta; den är för alltid i rörelse, och tar med sig de fallna löven från träden för att försätta dem i en evig dans.

Byn själv har, som jag tidigare hade antagit, en dröjande fisklukt som aldrig riktigt försvinner. Byn är belägen på en liten, klippig ö precis utanför skogen, och det är den enda platsen i hela dalen där man kan se annat än det gyllene diset. Byn är byggd nästan lager på lager, husen står nästan ovanpå varandra på bergformationen medan en lång träbrygga kopplar den lilla ön till den större. Starka färger vill fånga ditt öga överallt - röda hus, blåa hus, vita hus, gula hus, turkosa hus, orange hus - alla dessa skarpa färger omger ett mäktigt fyrtorn vid öns mitt. Byns nedersta huslager omges av en lång brygga, som går runt hela ön, och särskilt under de allra tidigaste morgontimmarna blomstrar de med liv då byns fiskare är i rörelse.

Jag mötte en äldre gentleman med en hög hatt som berättade om myten om ett mäktigt havsmonster som lurar i vattnen utanför byn. Han sa att det knappt är någon nuförtiden som vet vad myten har uppstått från, men det finns många olika teorier gällande vad monstret är för något och varför det är där - en av de mest populära teorierna innefattar tydligen att monstret för flera tusen år sedan kraschade i havet med ett rymdskepp, för att sedan stanna i de bottenlösa djupen. Under de mest stormiga nätter, berättade mannen, kan man ibland se gigantiska bläckfiskarmar slå upp över vattenytan, ursinnigt fäktandes genom luften långt ute i havet.

Idag återvänder jag hem igen, men jag känner att jag måste besöka denna mystiska ö igen för att lära mig mer om den makalösa naturen och de nästan helt bortglömda myterna. Upplevelsen har varit oerhört intressant och denna fantastiskt vackra ö är verkligen något utöver det vanliga.

   Här ni! Det är inte särskilt mycket text det här, det ser nog värre ut än vad det är. Om så önskas kan jag översätta till svenska, men eftersom jag är lite lat kan det nog ta en stund ^^ (Jag skriver alltid mina utkast på svenska för att inte begränsas av då jag tappar ord i engelskan, så jag har i princip redan skrivit allt det här på svenska också; bara det att jag har raderat utkasten) Måste be om ursäkt på förhand att någon bokstav kanske har försvunnit - har korrekturläst ett par gånger och hittar bara fler och fler bortfallna bokstäver, vilket är urmysko; allt det här är ju faktiskt rättat av min lärare!

 

   Allt är i ordning, tänk er bara att det alltid går ett par dagar emellan varje del :) Ni som har varit här länge känner säkert igen vissa delar, som jag tidigare faktiskt har publicerat på svenska. (Recycling ftw!) Och ja, allt det här har jag även lämnat in till min engelskalärare.

 

EDIT: Resedagboken finns nu även på svenska och går att hitta HÄR!

Day 1 – Arrival and settling in

Tourists are not very common on this small, rocky island – which I noticed quite soon, thank you very much. The locals can barely contain their excitement to finally have a tourist they can help in every possible manner. Everyone is happy, welcoming and very helpful, and they seem to love to finally be able to share the history and legends of the island with someone who hasn’t heard the stories a hundred times before.

Roads seem to be virtually non-existent. I’ve spent most of the day walking down the streets of the islands only proper city, and I’ve only seen about four cars. I do know that you could take the ferries down at the port, but otherwise you’ll have to hike by foot or make your way around by horseback. The terrain of the island is pretty much inaccessible to large vehicles, but I’m fine with walking.

Just outside of the town there is a very dense forest. It’s quite fascinating – you only need to walk a very short distance into the woods to block out most of the daylight, and there’s a rich variety in animal and plant life. Many of the species probably can’t even be found on the mainland! The locals also have told me about a legend that tells about a ghost horse that can be seen in the forest during night time, and the sight of him brings luck. I’m not sure if I dare to explore the woods after sunset, so I guess I’ll just take their word for it.

 

Day 3 – Exploring the surroundings

After a three hour journey by ferry I reached a fort from the middle-ages, located on a peaceful point of land on the southernmost part of the island. It’s really a gorgeous place – the sand-colored walls of the fort ranging up to 8ft with the old towers even mightier, and the town square is open and light, with a beautiful open fountain in the heart of it. Close to the western side of the great wall there’s a giant bronze statue of the forts founder, which was covered in algae since a storm a few days earlier.

Even though the fort is pretty much half the size of the larger town I by now have spent about two days in, it seems to be occupied by at least as many citizens. Tourists from the mainland are still non-existent, but when you have a vacation it seems like this would be the main travel destination. I see why – unlimited access to the deep blue ocean, and the white beaches are radiant and inviting.

The evening brought a warm, red light to the fort. I placed myself in one of the ancient towers of the great wall only to be completely astounded by the incredible view. A group of tiny children was playing hide-and-seek on the town square and they ran around like confused chickens trying to find the perfect hiding spot. One small boy fell into the great fountain of the square – he immediately got up on his feet and sprinted out of the water while he hoisted up his soaking wet pants. Behind him, a little girl fought her way climbing up on the old statue of the forts founder, to hide behind one of his shoes.

Using a pair of binoculars I bought earlier that day, I saw a few girls riding their horses bareback at the water’s edge. Four horses, very happily splashing around in the water, one still hesitating on the beach while his rider tried to persuade him to join his friends in the ocean. Every time the girl tried to get her horse to obey her, his front hooves eased of the ground in a half-hearted protest. One of the girls who already had gotten her horse to get into the water tried to help her friend by riding up close and pull the hesitant horses reins – that only resulted in yet another rear by the peevish animal and both of the girls to fall of their horses.

In the days to come, I’ll probably leave the civilization and venture into the wilderness. The nature around here truly is spectacular and I can’t wait to see more of it.

 

Day 4 – In the midst of it all

About an hour's walk from the stunning, bright fort you can find a small friendly village which apparently is the island's midpoint. The village lies in the shade of an enormous, ancient castle, which however has been unoccupied for many years. I tried to take a closer look, but unfortunately it was closed even for visitors at the time.

The village consists of about twenty houses surrounded by a low, very old brick wall that in many places sports large holes. Just like at the fort, there is a large and open fountain in the village square, surrounded by various tiny shops selling fresh fruit.

Both in and around the village there lives many farmers. Large fields stretch out around the village, and there harvesting machines always seem to be in motion. The great fields north of the village are, however, completely empty, shining of a bright emerald green beneath the sun's strong rays. Residents call the fields by the name Everwind, because of the merciless wind over them that never seems to cease. Sometimes you can see riders race across the fields on their horses, but otherwise they are abandoned.

 

Day 6 – Over the mountains

On the other side of the island, placed in the shadow of a great mountain range and with an enormous pine forest beneath it, is yet another village. This tiny settlement really is well fitted for its location, with all log houses and a great wooden wall surrounding the about twenty houses. Every night, the villages iron gates are closed to keep the wolves of the nearby forest out. The villagers’ great love for animals once again shines through here, since they rather would lock themselves in at nighttime than reduce the wolf population.

Until now, I had spent a lot of time close to the sea and the thin air of the mountains made me feel a bit dizzy. It became even worse when I decided to visit a small cabin a bit higher up in the mountains, where the islands climbers usually hangs out – I couldn’t finish my quest, but had to turn back about half-way. On the other hand, just the very next day I had the chance to travel by horseback instead. One of the small mountain trails leads to a quite large mountain lake, and just beneath it in a vale, there is yet another village. There was this guy who had to move his horse down to the vale, and since he knew I wanted to go there he asked if I would like to take the horse myself.

The animal was a very clever one, with an easy and kind manner and he knew the trail very well – he had with no doubt walked the paths many times before. That gave me the chance to relax and enjoy the surroundings, which became even more beautiful as we got the lake in sight. Especially in the midday sunlight, the water glitters, circled by great mountains. The very small pieces of land in the lake are connected by beautifully crafted wooden bridges, which give the opportunity for a great walking track. I did not have the time to explore the lake more thoroughly however, so instead I took another small mountain trail, which would lead me to the village down in the dale.

 

Day 9 – The Vale in the Dale

Beneath the mountain there is a beautiful little village, which is divided in two by a sparkling river that a few miles farther south flows into the sea, right next to the fort I visited a few days earlier. The village’s two parts are connected by an ancient, but solid, stone bridge.

The bright little village is, just as I explained earlier, placed in a deep valley. While most dwellings are built of white wood, there is one single house built of stone, with a roof of timber wood. Behind the house there are a number of old rune stones raised in the form of a circle. Rose bushes with white and red flowers lines both the stones as well as the village's muddy roads while a dense forest lies between the village and the rest of the island’s civilization.

I was curious about the rune stones and got the chance to speak with the lady who lived in the stone house next to them. She was very happy to get to share her stories and said that the Vikings who traveled to the island many hundreds of years ago had raised the stones, but even today no one had been able to decipher the runes on them. Apparently, no one had ever been able to find a proper translation for even one of the runes, and therefore many linguists and historians alike had wondered if the stones actually came from the Vikings. Apparently, some UFO-enthusiasts are to this day trying to claim that the rune stones were made by some alien species visiting the earth.

North of the village a winding and steep path leads up to a mountain with a mountain pass completely covered in snow. It was explained to me that the gate has been blocked by snow and ice for many years now, and no one was really sure about what could be found on the other side. At first I could not really believe that such an amount of snow were to be found up on the mountain, since it down in the valley were of a very pleasant summer, but after a closer look (through my binoculars) I realized that the claim was in fact true. I actually asked a tiny boy from the village what he believed was to be found over the mountain, and after a few seconds of deep reflection, he answered “dinosaurs”. Well, I’m sure that many things can and will be found on this island, but I doubt that living dinosaurs ever will be one of them.

For the next couple of days, I’m going to travel back to the fort, and from there take the ferry to the islands main fishing village.

 

Day 14 - The Valley of the Golden leaves

The fishing village is located in a valley that seems to be in a state of eternal autumn. You can't even turn around without seeing golden colors - yellow leaves, orange gleaming grass, red foliage on the trees that rises high up in the air. It took a while for my eyes to get used to this change, but the experience really was extraordinary. A deep forest in the valley, called The Forest of the Golden Leaves, was very intriguing. The whole forest seemed to be drenched in a golden shining haze, which clouded my eyes even more. Small, beaten tracks went around and through the whole forest, and if you follow them you might see a few of the local riders obstacles which they use while training cross-country. Through the whole forest there also is this warm breeze that never seems to cease; it is always in movement, bringing the fallen leaves from the golden trees with it and forever making them dance.

The village itself has, just as I had previously suspected, a lingering smell of fish that never really eases. The village is located on a tiny, rocky island just beyond the woods, and it's the only place in the whole vale where you can see anything else but the golden mist. The village is built up almost layer upon layer, the houses are almost on top of each other on the rock formations while a wooden bridge connects this tiny islet to the main island. Bright colors will catch your eye everywhere - red houses, blue houses, white houses, yellow houses, turquoise houses, orange houses - all of these colors surrounds a mighty lighthouse in the middle of it all. The bottommost layer of the village is hedged with a wide pier that goes around the whole islet, and especially in the early mornings they flourish with life when the fishermen are in motion.

An elderly gentleman in a top hat told me about the myth regarding a mighty sea monster lurking in the waters outside of the village. He said that nowadays hardly anyone knows what or where the myth has originated from, but there were many different theories on what the monster is and why it is there - one of the most popular theories apparently is that the monster several thousand years ago had crashed into the sea with a spaceship, only to stay in the depths of the ocean. During stormy nights, the man told me, you might see giant arms, as of an octopus, rising and fencing through the air far out in the sea.

Even though I am returning home today, I really feel the need to visit this mysterious island again, to learn more about the splendid nature and the almost forgotten myths. This experience has been very interesting and this gorgeous island really is something out of the ordinary.

---

 

   Nu var det länge sedan jag delade med mig av något fiktivt jag skrivit här. Ni som har varit här ett tag vet att jag har roat mig med att skriva Fan Fiction om Star Stable, och de delar som går att läsa finns på Fanfiction.net (Sök efter Star Stable i sökfunktionen så hittar ni rätt).

 

   Det här är ett utdrag från Star Stable - Star Riders, vilket är min version av SSO. Det är ett projekt i sina tidiga dagar, men det är sjukt kul att skriva. Jag har tidigare delat med mig av två kapitel härifrån, och de går att hitta i kategorierna "Fan Fiction: Ryttarna" samt "Mitt egna skrivande".

 

Snabb re-cap - Esmeralda Silverforce har nyligen kommit till Moorland och börjat vänja sig lite vid omgivningarna - eller vänja sig och vänja sig, hon har varit med om ett misslyckat besök hos Gamla Galne Jasper och lyckats reta upp Mr Kembell. Hon är kusin till Ely, som är huvudperson i mina tidigare Fics. Här träffar hon en ny resekamrat i form av Hillary, som är en släkting till den tidigare kända Gilly.

 

   Då jag kom in genom stallets grindar fick jag genast syn på en svartskäckig häst som stod vid May. May verkade prata med någon, och då jag gick närmre skymtade jag en liten ryttare på hästens andra sida.

   ”Åh, här är hon ju!” May lös upp. ”Esme, har du träffat Hilly?”

   Skäckens ryttare kikade fram under hästens hals. Hon var kort, men verkade vara i min ålder, hennes lilaaktiga ögon blänkte och två svarta, tjocka flätor låg över hennes axlar. Hon hade slitna ridkläder, men de var passande ändå, och såg bekväma ut.

   ”Är du Esmeralda? Åh, vad kul!” Hon sköt fram från sin häst och hoppade fram bara någon meter framför mig. ”Jag heter Hillary, men alla kallar mig Hilly.”

   ”Hej”, svarade jag, lite förvånat.

   ”Vad kul att du rider Ashdancer, han är så himla go men han trivs verkligen inte som ridskolehäst.” Jösses, hon pratade så fort. ”Min häst heter Carrotmadness, men han kallas Rody.” Skäcken vred på huvudet då Hilly nämnde hans namn. ”Han gillar morötter.”

   ”Jag… gissade det.”

   Hilly hade tydligen hört om mig innan jag kom till Moorland och hade bestämt sig för att i skulle bli kompisar. Efter en stund, då hennes nervösa hyperaktivitet svalnat av lite och hon istället blivit nyfiken och skämtande, insåg jag att hon kunde vara riktigt rolig att ha i min bekantskapskrets.

   ”Jag har alltid bott här”, sade Hilly då vi satte oss på golvet inne i sadelkammaren. May hade en sadel i knäet och putsade upp den med sadeltvål. ”Eller inte här, min familj bor i Firgrove, men jag kan inte alltid rida runt som jag vill.”

   ”Var bor du, May?” frågade jag, då jag insåg att jag faktiskt inte hade en aning om saken.

   ”Silvergladebyn. Den är underbar.” May drog loss stiglädren från sadeln och började skrubba rent dem. ”Fin och ljus liten by.”

   ”Jag skulle vilja bo i Västkobben”, sade Hilly och drog upp benen under hakan. ”Liv och rörelse, massvis med folk…”

   ”… galet mycket fisklukt…”

   ”Äh, tyst May!”

   ”Hej tjejer!” Justin slog upp dörren. ”Vill ni hjälpa mig med en grej?”

   ”Vad som helst bara jag slipper resa på mig”, hörde det från Hilly.

   ”Ledsen Hil, men det innefattar att sabotera lite för Kembell.”

   ”Jag är med”, sade jag kvickt.

   ”Är det lagligt?” frågade May misstänksamt.

   ”Inte en aning, men det är bra för oss.”

   ”Jag tänker inte göra någonting som kan få Silvergladerådet efter mig”, sade May bestämt och skakade på huvudet.

   ”Vad ska göras?” frågade jag nyfiket.

   ”Förstöra G.E.D’s GPS-sändare.”

   ”Det lär inte bli lätt”, sade Hilly. ”Mr Kembell har en massa arbetare som traskar runt Moorlandvägen, de kommer upptäcka er.”

   ”Inte om någon lurar bort dem”, sade Justin och satte sig på huk för att komma ner på vår nivå. ”Jag har hört att de inte är så förtjusta i Rody?”

   Hilly skrattade.

   ”Nejdå, särskilt inte efter den där gången som Rody smet från Steves gård och trampade sönder en massa cementsäckar på deras arbetsplats. Det var så äckligt där uppe, snacka om förorening.”

   ”Det är just därför jag behöver dig, Hil, för Billy Bulldozer lämnade cementsäckar längsmed hela Moorlandvägen och jag tänkte…”

   ”… att jag och Rod ska ta oss en ridtur?”

   ”Något åt det hållet”, erkände Justin. ”Jag menar, du använde ju Landons kaninburar som hinder förra våren, jag tror inte att någon tror att du gör något med flit…”

   Jag såg från den ene till den andre då de pratade. Det verkade alltid hända grejer på det här stället – och det här kunde nog bli roligt.

   ”Om Hilly lurar bort arbetarna kan jag försöka ta ner GPS-sändarna”, sade jag. ”Jag behöver bara veta vad jag ska göra.”

   ”Låna ett brännbollsträ av Mrs Holdsworth och smäll till dem tills det slår gnistor.”

   ”Skämta lagom, Hillary.” Justin höll fram en papperslapp mot mig, och jag tog den. En sifferkod var uppskriven på den. ”Knappa in den här koden så kommer sändarna stängas av.”

   ”Kan Kembell inte bara sätta på signalen igen då?” frågade jag med ett höjt ögonbryn.

   Justin såg lite obekväm ut.

   ”Nja… nej, faktiskt. Jag har hört att han har tappat bort instruktionsmanualen, om man säger så.”

   ”Justin, du är ju ett geni”, sade Hilly och skrattade. ”Säg inte att du snodde den?”

   ”Snodde och snodde, jag kallar det hellre ’lån på obestämd tid’.” Justin såg nu rätt nöjd ut med sig själv. ”Det ger oss lite tid, innan vi lyckas få fatt i papprena vi behöver.”

   Fem minuter senare var vi redo för vårt uppdrag. May hade valt att hålla sig undan, men lovade att inte skvallra för någon, och Justin hade klättrat upp på stallets höga yttermur, där han satt med en kikare i handen. Hilly satt barbacka på Rody, som inte riktigt hade lust att vara med på saken – han hade upptäckt en blomsterrabatt som han vandaliserat innan stallföreståndaren Jenna upptäckt honom och dragit med honom därifrån, och han var högst missnöjd över att ha missat sin chans. Jag skulle springa till fots, för att inte dra åt mig uppmärksamhet med Ash, och kramade nervöst den lilla papperslappen i min högra hand.

   ”Om du ser att någon av dem är på väg mot mig måste du säga till”, sade jag för minst tredje gången till Justin.

   ”Jaja, oroa dig inte”, sade han glatt. ”Redo Hilly?”

   ”Alltid redo”, sade Hilly och knäppte ridhjälmens hakrem. ”Rody, är du redo?”

   Rody vakande direkt – han spetsade öronen och höjde huvudet med en frustning.

   ”Där kommer de”, sade Justin och pekade bort mot smedjan. ”Kör, Hil!”

   ”Heja Rody”, hojtade Hilly och smackade på sin vallack framåt – Rody sköt iväg som skjuten ur en kanon och Hilly vrålade något som mest lät som något stridsrop för indianer medan hon höll hårt i manen för att hålla sig kvar. Jag såg hur hon försökte svänga undan för ett träd framför sig och hur hennes högerskänkel kickade till Rody för att han skulle akta sig – Hillys högerben var centimeter från att skrapas mot trädet.

   ”Har ni det alltid så här lugnt och tyst här?” frågade jag Justin medan G.E.D.-arbetarna som stått vid smedjan ilsket ropandes började kuta efter Hilly, medan hon självsäkert styrde Rody mot varenda cementsäck hon hade plats att hoppa; Rody klagade inte, utan hoppade runda, fina språng över varenda säck.

   ”Jag älskar det här stället”, sade Justin flinandes utan att svara på min fråga, och jag joggade iväg mot första bästa sändare.

   Sändarna var inte svåra att stänga av, men jag fick hoppa ur vägen ett par gånger då Hilly kom farandes i full kareta förbi mig med tre G.E.D.-arbetare efter sig. Männen ägnade mig inte en blick, men mitt hjärta gick på högvarv och jag var riktigt nervös.

   Då jag stod vid den sista sändaren och började knappa in sifferkoden hörde jag Justin.

   ”ESSIE! SPRING!”

   Jag kastade en blick över axeln och upptäckte att två av männen lagt märke till mig och hade bytt riktning – den tredje mannen sprang fortfarande efter Rody på sina korta små ben, trots att han flåsade och höll sig för sidan.

   ”Det här är inte bra, det här är inte bra”, pep jag och knappade i panik in de sista siffrorna innan jag lade benen på ryggen.

   ”DU! VAD GÖR DU?” skrek en av arbetarna samtidigt som han snubblade över en trädrot bakom mig.

   ”HEJA ESME, SPRING!” Hilly dök plötsligt upp bredvid mig – Rody travade i friskt tempo och Hilly skumpade som bara den på hans breda rygg, men hon skrattade ändå då hon sträckte ner en hand mot mig. ”Hoppa upp!”

   Hon saktade in vid en stubbe och jag tror aldrig att jag rört mig så fort i mitt liv som i den sekunden då jag hoppade upp på stubben och därifrån tog sats upp bakom Hilly. Hilly smackade på igen och vi galopperade in i säkerheten innanför stallets grindar, där Justin genast stängde dem.

   ”Sorry”, sade han med ett leende och en axelryckning åt de två arbetare som snubblade fram till oss, ”stallet är lunchstängt, men ni är välkomna tillbaka senare.”

   ”DET DÄR VAR SABOTAGE”, ylade den kortbente mannen som aldrig vikt från Rodys kurs.

   ”Sabotage?” Hilly lät Rody göra en tvärvändning och stannade nära järngrindarna, så att hon tornade sig upp över de tre arbetarna. ”Vad säger du om Hillcrest då? Och Vingårdens fält? Och den fallna bron vid Nilmers? Jag erkänner mig besegrad, ni vann sabotagetävlingen.”

   ”Är den en bra sak att vinna?” frågade en av arbetarna de andra kamraterna, som såg lika dumma ut de.

   Jag kastade ena benet över Rodys rygg och gled ner på marken. Justin drog genast in mig i en enarmad kram.

   ”Bra gjort”, berömde han glatt då han släppte mig. ”Vilken tur att vi har dig här!”

   G.E.D-arbetarna hade ilsket muttrandes börjat ge sig tillbaka mot deras arbetsplats, och Hilly hade ställt sig upp på Rodys rygg och skrek några lagom fula ord efter dem.

   ”Det där kändes bra”, sade hon glatt då hon kvickt satte sig ner och rutschade ner på marken. Rody puffade henne i sidan med huvudet och hon drog en hand över hans båda öron utan att ens se på honom. ”Kan vi göra det igen? Snälla?”

   Justin skrattade.

   ”Just nu har jag faktiskt inga bra idéer på vad som går att förstöra för dem, men jag lovar att återkomma om saken.”

 

 

Säg gärna vad ni tycker om det!

   ...att mitt lilla hobbyprojekt är komplett. Det här var svinkul, jag kommer lätt fortsätta uppdatera den då det går! Lär utveckla info lite här och var också ^^

   Kika gärna in :D