Otroligt gammalt
Natthimlen var klar och stjärnfylld, och gläntan i skogen, hemlig för de flesta, badade i månljus. Stencirkeln, uråldrig och sliten, syntes nu i sin fulla glans.
En vanlig människa hade säkert beskrivit gläntan som ett slags Stonehedge. Stenpelarna stod stadigt nedkörda i marken i ett symmetriskt mönster och i cirkeln i mitten, i alla hundratals småstenar som lagts exakt rätt för att få fram det vackra mönstret, syntes konturerna av de gamla Ödesryttarna och deras springare. Konturerna var blåvita av ljuset, och då en stjärna sköt över himlavalvet lyste de för några sekunder upp i en eldgul färg.
Den där mystiska blåvita färgen den återgick till då stjärnskottet försvann hade även den lilla ekorren som satt framför den cirkelformade bilden i marken och granskade den. Ekorren lade huvudet på sned, som om den tänkte på något, och kliade med en liten tass på magen med små lila mönster.
”Stjärnan är alltså påväg”, hördes en vagt maskulin röst, som mot all förmodan verkade komma från ekorren. ”Det var då på tiden. Om Garnok återuppväcks är Jorvik i fara. Men om hon inte hinner… Hennes springare måste få leva. Hm…”
Ekorren hoppade upp från sin plats och klättrade snabbt och smidigt upp på en av stenpelarna, med god utsikt över bergskanten. Hela halvön bredde ut sig framför honom, med några få ljuspunkter från flygplatsen.
”Om Garnoks generaler hinner före till springaren är allt hopp ute. Skynda dig… Lisa.”