Miranda gästbloggar: Huvudstoryns utveckling
På torsdagar är Esme bloggledig och detta inlägg är skrivet av gästbloggaren Miranda Moonbell, som tidigare har bloggat på Moonbell.blogg.se ~
Min ankomst till Jorvik skedde under en eftermiddag i oktober. Efter att ha blivit medlem i Pollux hästbokklubb fick jag första Starshine Legacy-spelet skickat till mig och installerade det ivrigt på datorn. Jag minns att jag först var förvirrad över sättet att styra (W,A,S,D) samt att det fanns levlar, men jag lärde mig snabbt och blev helt fascinerad av spelets story. När jag var klar med det första spelet väntade jag på nästa, sedan nästa, och sedan nästa. Jag grät till och med när jag avslutade sista spelet, för jag var både glad och bedrövad över att denna magiska resa var över. Men det blev inte slutet, för berättelsen jag älskade skulle leva vidare.
Efter ytterligare fyra hästspel (storymässigt sätt knappt relaterade till originalberättelsen) fick jag höra att en onlineversion var på väg. Glad blev jag, men det glömdes bort och inte förens februari 2012 skapade jag ett konto på Star Stable Online. Jag hade inte väntat mig att storyn som jag älskade så mycket skulle fortsätta, så ni kan ju tänka er hur högt jag hoppade av glädje när den maskerade ryttaren samt Dark Core dök upp.
Jag insåg dock snabbt att SSO och SSL skiljde sig åt på fler sätt än de uppenbara. Alla sidequests som NPC's ger ut är ofta komiska och ganska repetativa vilket ger en lättare och varmare stämning i spelet. Ta exempelvis Ed Field som lagar allt möjligt konstigt som borde vara oätbart men istället alltid blir succé, den väldigt bestämda Courtney som har koll på allt vad etikett heter, eller den virrige Gavin som varken vet vem du är eller om han drack kaffe imorse. Trots detta tycker jag att SSO's huvuduppdrag hittills har hållit ett bra mått seriöshet. Jag tycker om att det är skillnad på de uppdragen som handlar om att öppna en restaurang och de som handlar om att rädda världen. Visst blev jag besviken över att Lisa inte fanns bland grådaggsbergen utan i en pandorisk spricka strax brevid, men uppdragsserien med den sovande änkan som följde var helt makalös. Magin, mörkerryttarna, miljön och ett bekant rött hårsvall band allt samman på ett bättre sätt än jag någonsin vågat hoppas. Jag hoppas att vi även i framtiden kommer att fortsätta få så pass välarbetade och intressanta huvuduppdrag som de senaste.
Tyvärr finns det även saker jag tror att vi nog inte kommer att få se i spelet på grund av dess unga målgrupp. Det jag pratar om är fighter mot Dark Core och Garnok där vi får börja använda våra krafter in-action (så som i exempelvis Starshine Legacy 4) och att bli jagade genom skog och bergsklyftor av varelser som ej vill oss väl. Jag tycker att blixtens 'själakraft' är ganska snäll (för att användas på monster och människor som vill förstöra världen) och vill gärna få slåss lite med den, men kan förstå om den är aningen mörk och skrämmande för yngre personer. Det häftigaste vore enligt mig att lära sig kombinera sina krafter på olika sätt, men en bra fight kan vara svår att få till i den här typen av spel. Särskilt den slutliga striden mellan gott och ont som känns ganska oundviklig. Blod och massa våld skulle inte passa in, men däremot måste ju storyns slut vara något mer actionfyllt än att alla goda och onda blir vänner och sedan tar en hamburgare på Silvergaffeln.
Vad är era tankar om huvudstoryn?
Jag fullkomligt ÄLSKAR huvudstoryn - men jag tycker det är synd att den inte verkar prioriteras så högt numera. Det var den jag fastnade för med SSO och jag skulle gärna se den uppdaterad lite oftare. ^^