Blogg.se fungerar fortfarande urdåligt, vilket leder till ännu sämre uppdatering än vad jag tänkt mig. Går liksom inte att blogga om man kämpar i en kvart för att ens komma till inläggsredigeraren (och Blogg.ses support påstår att "det löser sig om du rensar dina cookies" - vaddå, varje gång man öppnar sidan? Clowner)

 

   De senaste ca två veckorna har större delen av mitt liv utspelats i Skottland. Hogwarts Legacy släpptes och jag har varit helt besatt. Jag har delade känslor kring spelet och jag hatar hur Rowlings uttalanden de senaste åren gett mig sån ångest över min kärlek till hennes böcker. Jag är också besviken över de som väljer att möta intresset för spelet med hot och hat. Uppskattandet för 20 år gamla böcker betyder inte automatiskt att man håller med om författarens nyligen uttrycka (väldigt problematiska) åsikter.

 

 

   Jag vill dock prata om spelet, även fast vissa anser att det automatiskt gör mig till en ond människa, och om vilken fantastisk upplevelse det är för alla oss som längtat efter äventyr på Hogwarts i större delen av hela våra liv. Jag läste den första Harry Potter-boken då jag var sju år gammal, och sen dess har jag plöjt böckerna från den sekund jag fått dem i mina händer. Dygnade för att ta mig igenom Fenixordern och den första boken jag någonsin läste helt på engelska var Deathly Hallows. Wizarding World har varit en enorm del av över två tredjedelar av mitt liv och tack vare böckerna har jag kunnat drömma mig bort under extremt tuffa perioder i livet, och mitt intresse för böckerna ledde in mig på andra vägar i livet som bland annat lett fram till det jobb jag har idag. Jag tar väldigt väl hand om alla mina böcker, men just HP-böckerna håller nästan på att falla isär för att jag läst dem så mycket och släpat med mig dem i ryggsäcken vart jag än gått.

   Då man kliver in i Hogwarts Legacy är det så uppenbart att spelets utvecklare känner lika mycket för böckerna som jag gör. Hela Hogwarts är byggt med så mycket kärlek och så mycket attention to detail. I mitt huvudet är slottet inte perfekt, men det är nära på. Det känns lite för uppdelat med sovsalarna versus resten av skolan, stora trapphallen med de magiska trapporna är supercool men så nytänkande att man inte riktigt känner igen sig och uggletornet skulle verkligen behöva få flytta tillbaka in i slottet så som det är i böckerna - men det är allt. Utöver det är slottet enormt, med så många rum att det bara snurrar i skallen, men om man kan sin lore, har sett filmerna och läst böckerna och kan hålla reda på all information, så känns slottet hemma väldigt fort. Medan det är mycket svårare att hålla koll på våningsplan i slottet än i tidigare spel så stämmer så många detaljer överens att man kvickt förstår var olika berömda platser ligger - Spådomskonsttornet med sin repstege, Vid-Behov-Rummet mittemot gobelängen av Barnabas den Barnslige som försöker lära troll att dansa balett, köket bakom sin frukttavla, Hemligheternas kammare inne i sitt badrum... och utöver det sitter det enorma slottet ihop med nästan helt osynliga laddningszoner, och det står en helt fritt att springa, flyga eller rida (ja, rida) till Hogsmeade, och sedan fortsätta långt bortom byn. Jag var verkligen inte redo för hur stort spelet skulle vara, eller hur mycket bekanta delar det skulle erbjuda. Inte hur många nya heller.

 

 

   Precis varje gång som jag tänker "that's it, nu har jag sett allt" så dyker det upp femton nya saker att se. Jag som inte klarar av spel med strid har kastat mig in i det ändå, för att få en så bred upplevelse som möjligt i spelet, och jag börjar känna mig lite bekväm med det hela nu efter mycket, mycket träning. Jag har haft så fantastiskt roligt i spelet och vet att jag börjar närma mig de sista uppdragen i spelets main story, vilket känns bitterljuvt. Jag har försökt dra ut på mitt spelande för att njuta av det utan att stressa för mycket. Man får ju ändå bara spela ett spel för första gången en enda gång.

 

 

   Det här känns som ett spel som kommer gå till historien. Har hört att många klagar över framedrops, men min upplevelse har varit fläckfri. Utöver hur spelet körs är jag så imponerad över story, manus, game design, 3D art, animation, level design... spelets utvecklare gick verkligen all in och det finns absolut lite att anmärka på (NPC's kan ibland snacka i ÅRATAL, och några NPCs man springer in i väldigt ofta hade behövt några extra inspelade dialoger eller bara vara tysta är det första som kommer to mind) är det så tydligt att de lagt ner hjärta och själ i det här spelet. Vilken fantastisk vision de haft, och de har verkligen skapat magi. Än så länge har jag spenderat ca 40 timmar i spelet, och jag längtar redan efter att spela om det igen, och igen, och igen - för visst vill jag se spelet från alla olika elevhems synvinklar, testa att vrida på storyn genom att spela uppdrag i en annan ordning, se hur det känns att spela med de oförlåtliga förbannelserna.

 

 

   40 timmar in och det finns fortfarande så mycket kvar att hämta, och det värmer min själ att uppleva något som är gjord med så mycket omtanke och kärlek. Det här spelet är en dröm, och jag är så glad att Wizarding World kan leva och utvecklas utan vidare inblandning av dess författare i dessa tider.