Då jag var liten och gick på ridläger hade vi en extremt långgrund strand intill stallet som hörde till markerna. Jag red samma häst år efter år, en underbart snäll tinkervalack, och efter dagens båda ridpass bytte alla barn om till badkläder, hoppade upp på hästarna barbacka och red ner till stranden. Jag var och är en räddhare på hästryggen och att försöka manövrera runt pålle i vattnet medan han helst ville plaska järnet var inte något jag var superbekväm med. Idag tror jag att jag skulle uppskatta upplevelsen mycket mer, och jag saknar chansen att ens kunna skritta ut i vattnet och fortsätta skritta rakt ut i hundratals meter innan man ens hade vatten till knäna. Jag har faktiskt fortfarande aldrig simmat till häst, det kändes liksom som en onödig risk att rida långt nog ut för att hästen inte skulle bottna längre (jag badade själv vid den stranden dagligen under många somrar och det var knappt att jag själv gick ut långt nog för att inte bottna, iom hur långt bort man var från stranden).

   Det är de minnena som kommer fram varje gång som jag står framför Fort Pintas strand. Och för barbackaridning finns det ingen bättre kompis än ett fluffigt litet russ.