Tidigare har det här kommit en mindre recension av HP&tPoA. Det första, andra och fjärde spelet hoppar jag här över; spel 1 vill inte fungera på min nya dator, spel 2 har jag aldrig spelat och spel 4 äger jag inte trots att jag har spelat det mycket, så det känns lite värdelöst att snacka om det - särskilt eftersom det bleknar så otroligt i jämförelse med det femte spelet, Harry Potter and the Order of the Phoenix (förkortat OotP).

 

   Spelstory: Superskurken Lord Voldemort är tillbaka från de döda men Englands trolldomsministerium vill inte se sanningen i vitögat och sprider därför ut att Harr Potter är en lögnare som bara söker uppmärksamhet. Hogwarts rektor Albus Dumbledore återsamlar sin gamla styrka från det första trollkarlskriget - Fenixorden - och dess medlemmar jobbar i hemlighet med att underminera Voldemorts allt växande verksamhet som snart inte ens den blåögde och pompöse trolldomsministern Fudge kan förbise. Fudge litar inte på Dumbledore och har därför placerat sin trogna medarbetare Dolores Umbridge på Hogwarts, och hon gör allt i sin makt för att göra livet surt för eleverna samtidigt som hon förhindrar dem från att lära sig praktisera försvarsmagi. Harry, Ron och Hermione löser detta genom att starta en egen, hemlig studiegrupp, som får namnet Dumbledores Armé - just för att det är just det trolldomsministern inte vill ska ske.

 

   Spel 4 i serien var väldigt begränsad och tillät inte alls spelaren att utforska Hogwarts fritt, så som det gick i PoA. Det blev det ändring på nu! Allt du har sett i en av HP-filmerna kan du räkna med att hitta i spel 5, samt lite till. Slottet Hogwarts är gigantiskt och döljer många hemligheter, trots att de har mognat oerhört från PoA's tid. Borta är de låsta kistorna och gargoylerna som visar dolda områden; inte ens chokladgrodekorten finns kvar. Det här är för en mognare publik som är vana vid ett annat slags spelande.

 

   Till skillnad från tidigare spel måste spelaren själv hålla koll på olika trollformler, eftersom man behöver göra olika saker med muspekaren får att utföra en trollformel. Tack och lov så får man en genomgång med Sirius Black direkt då spelet börjar, och ytterligare en genomgång väl på Hogwarts med tvillingarna Weasley - som gärna passar på att häckla sin lillebror då de ändå är igång. Ytterligare ett par trollformler dyker upp under spelets gång.

 

 

   Visserligen finns det inte direkt hemliga områden på skolan, men det finns galet mycket att upptäcka ändå. Missnöjda Myrtle dyker tidigt upp och berättar mer om den saken, och efter det kan man göra många olika saker i varje rum man besöker i slottet. Det gäller allt från att laga trasiga föremål till att hänga upp fallna tavlor på väggarna och tända facklor. Ryktet går också om ett visst hemligt rum...

   En sak har också förändrats radikalt sedan tidigare spel. Etthundrafyrtiotvå trappor på Hogwarts? Så många sägs de vara i böckerna, och här i spelversionen kan man nog åtminstone räkna till hälften. Den stora trapphallen är helt fantastisk med galet många trappor och levande porträtt som trängs på väggarna (porträtten kommer ibland med antingen råd till eller klagomål över eleverna), men trapporna är aningen nyckfulla och ibland kan man få vänta en liten stund på att trappan ska flytta sig och man ska få komma fram dit man vill.

   Ja, porträtten! Genom att prata med speciella porträtt kan trion få tillgång till porträttgenvägar, för att snabbt kunna ta sig till en helt annan del av slottet. Vissa porträtt kan gärna prata en stund innan lösenorden är funna, medan andra är... mindre trevliga. (Percival Pratt lär driva er till vansinne, notera det.) Att hjälpa klasskamraten Dean Thomas att hitta talande, bevingade gargoyler över skolan kan nog frambringa ett och annat skratt; samt en någorlunda skamsen Harry Potter, då han inser att han är orsaken till att en av gargoylerna slogs sönder året innan. Andra delar av upptäckandet innefattar dueller med andra elever, gobbstens-spel samt trollkarlsschack.

 

   Det är ju dock en skola vi är på. Trion måste sköta sina lektioner, och förhoppningsvis få bra betyg. Och... ehm, försök att inte förhäxa lärarna. (Jag var tvungen att testa en förhäxning på Snape en gång, okej, han blev inte glad...)

   Ja, förutom själva upptäckandet, som jag tycker är roligast, så finns det ju en story att spela efter också. Trion har ett himla jobb med att hålla koll på Dumbledore's Armé, och ibland kan det till och med bli så att de hjälper tvillingarna Weasley med ett nytt upptåg. Ni som har läst bok eller sett film vet ju vad som händer mot slutet, och man kan ju säga att det är en händelse som gör både mig och klubbkamraten Gen mindre glada...

 

   Jag tänker bara snabbt återgå till själva Hogwarts-slottet. Det är gigantiskt. Det är så stort att Marodörkartan är omgjord så att den kan guida spelaren rätt, för det är verkligen inte svårt att gå vilse. Om man har spelat igenom spelet ett par gånger får man ett hum om att det porträttet leder dit och det klassrummet ligger där, men det är så stort så att om man ska springa ett par varv för att lära sig hur det hela hänger ihop får man räkna med att det tar en stund att bara besöka varje plats en gång. Och det är underbart! Hogwartsslottet är plötsligt levande; det är stort, fyllt av trappor, man kan höra vad elever pratar om då man springer förbi dem, man kan höra något grinigt porträtt klaga över något, ibland kan Nästan-Huvudlöse-Nick dyka upp från ingenstans... Allt till den karaktäristiska musiken, i synnerhet Hedwig's Theme (som alla antagligen känner till, även om de kanske inte vet att det heter just så.) Imponerande också, om man jämför med det mer hackiga PoA, så är det inga laddningstider alls mellan de olika områdena utan det är bara att gå varthelst man vill.

 

   Manuset är också bra, måste jag säga. Jag är inte direkt superförtjust i HP-filmerna, just för att jag tycker att Ron och Hermione porträtteras på fel sätt (Ron är mer som den dumma gorillan som bara ska vara rolig men istället blir elak och Hermione är så superperfekt att hon knappt är mänsklig), men jag tycker att manuset här på sina sätt ligger närmare böckerna. Inte mycket, men märkbart på sina ställen. Tycker dock fortfarande att Rons karaktär ofta känns för elak, vilket är ett stort minus.

 

   Av hela det här tror jag ni förstår att jag älskar det här spelet; Jag älskar den här magiska världen och Hogwarts-slottet är... tja, om jag säger såhär: Home is where the Heart is.

 

   Om inte annat är det här ett spel som är värt besväret för alla otroliga detaljer, och alla Harry Potter-fantaster lär bli roade av att få en djupare inblick i den magiska världen. Jag avslutar det här med ett porträtt från Gryffindortornet, som blev mycket irriterad då en invånare från ett annat porträtt invaderar hans ram: