Jag har saknat det.
De senaste dagarna har jag spelat de tre första Star Stable-spelen för att kunna ta bilder till Wikin. Och det är nog först nu jag åter inser hur mycket jag saknat det.
I min bloggutmaning jag drog igång för någon månad sedan sågade jag egentligen alla spel förutom Höstryttaren. Men... de är så charmiga. Även fast hästarna är galet fula och ryttaren ser ut att ha anorexia och man får springa i sicksack precis hela tiden, så är spelen något otroligt charmiga. Vårryttaren är det jag spelat idag, och det är också det visuellt vackraste spelet. Som Rodilla, som jag visade tidigare. Så vackert. Hästarna, som Andalusiern, Lipizzanern, Friesern.
Jag blir liksom... glad. Jag tycker så mycket om de här spelen.
Trackback
