Jag snurrade förskräckt runt vid ljudet av mansrösten. Jag sänkte förvirrat ficklampan då dess ljus fann en kortväxt man med begynnande flint som log stilla mot mig; det kunde jag se trots att hans stora halsduk täckte en stor del av hans ansikte.

   ”Vad menar du?” frågade jag, lite gällare än jag menat. Jag hatar då folk dyker upp bakom ryggen på mig.

   ”Förlåt, jag menade inte att skrämma dig. Det är en fin liten häst du har. Din egen?” Hans ton var nyfiken, lite lugnande. Han undrade säkert vem jag var lika mycket som jag undrade vad tusan han gjorde här uppe. Han klev ner i sänkan och gick lugnt fram till oss. Dopey flemade och frustade högt.

   ”Han var min. Vi sålde honom och jag rider till honom nu, ska rida honom i Dietrich. Han heter Dopey.”

   Mannen nickade förstående och stannade. Dopey sträckte fram huvudet och nosade försiktigt på honom, innan han fnös högt – hans sätt att visa att han accepterade personen i fråga, om han nu blev bjuden på lite mat. Den lille mannen var dock väl förberedd och halade upp en mintkaramell ur fickan, och jag visste genast att min skimmel förevigt skulle vara denne lustige lille gubbes trogna vän.

   ”Jag heter Ely”, sade jag prövande.

   ”Jag är Hermit.” Han var kortare än mig, och fick titta upp för att kunna granska mig. ”Ely, va? Linda berättade om dig. Du red visst både hennes Meteor och Lisas Starshine rätt bra. För att inte tala om Tin-Can, och den berömde Flame.”

   ”Åh. Hade ingen aning om att min Flame var en sådan berömdhet.”

   Hermit log finurligt. ”Åh, det kanske hon inte är. Jag vet att hon blivit en duktig hopphäst numera, men jag minns henne som föl. Vad den hästen kunde ställa till med trubbel. Hon vara knappt ett halvår då hon började hoppa ur hagen.” Han blinkade. ”Det är sent, eller hur? Kom med till min stuga, så få du vila och hästen något att äta.”

   ”Tack så mycket”, sade jag och fångade upp Dopeys hängande tyglar. Jag var lite tveksam på om jag egentligen borde följa med en fullkomlig främling, men jag hade faktiskt hört om Hermit. De historier jag hört var dock inte särskilt smickrande – en grinig enstöring uppe i bergen som gärna körde bort vilsekomna ryttare. Jag trodde bara inte att det var det här berget.

   Stugan låg faktiskt bara runt hörnet, och hade en liten stalldel med fyra boxar. En väldigt gammal, dock glänsande och välskött rödskimmel stod i en av boxarna och skriade högt då Dopey kom in i stallet. I boxen på andra sidan stod en stilig brunskäck, som verkade sova rätt djupt.

   ”Ställ in honom i den lediga bara”, sade Hermit och stängde dörren ut till den bitande kylan. ”Vi har inte haft besök på länge, gamle Fire är inte den trevligaste häst att tas med. Men du vet väl allt om det, eller hur?”

   Jag hade hunnit tränsa av innan jag förstod vad han menade. Jag stirrade misstroget på rödskimmeln.

   ”Är det där Fire?”

   Fire hade varit en av de bästa tävlingshästarna någonsin i Starplace. Den vildsinte hingsten som med rätt ryttare vann allt, som hoppade bäst av alla, och som faktiskt var som mest känd för att en gång ha dödat en av sina skötare. Och sist men absolut inte minst var han fadern till den elakaste märr jag någonsin träffat – min egen Flame.

   Fire bet i stålgallret till sin box. Jag kunde se att det inte var första gången, så sliten som metallen var.

   ”Jo du, det här är samma gamle kämpe”, log Hermit och öppnade hingstens boxdörr. Skimmeln ryggade undan och visade tänderna, men gjorde ingenting alls då den gamle mannen hasade in och lade ena armen om hingstens rygg. ”Han kunde inte tävla längre efter den där dumdristige skötarens död. Och hans ryttare skadade ryggen i en olycka och kunde inte rida längre, så jag köpte grabben billigt. Har ridit honom varje dag sedan dess och han verkar rätt nöjd. Har aldrig kastat av mig. Väldigt nyckfull häst, men enormt talangfull om man bara rider honom rätt.” Han gav hästen en sista klapp och gick ut ur boxen. ”Sedan har vi förstås unghästen där”, tillade han och nickade mot skäcken. ”Jag behövde lite sällskap till gamlingen då märren gick bort för två år sen. Sköter sig bra, den lille, men någon duktig tävlingshäst hade han aldrig blivit. Det är bra synd på lille John-John, för snäll är han och han hade stora förväntningar på sig, med den stammen.”

   Jag hängde upp sadel och träns på boxväggen (det var bara Fires box som hade galler) och stängde dörren då jag försäkrat mig om att Dopey hade både havre, hö och vatten.

   Hermit vinkade mig mot dörren på andra sidan stallet, och då jag gick fram till honom kastade jag en blick på skäckens boxdörr. Han hette Johnny, kort och gott. Inget jag kände igen, men han verkade fin.

   På andra sidan dörren bodde tydligen Hermit. Jag kom ut direkt i ett varmt litet kök och blev genast hälsad av en brun, långhårig och spinnande katt, som strök sig runt mina ben då jag stängde stalldörren efter mig.

   I köket stod ett litet träbord med plats för fyra, och bakom det stod en soffa vänd mot en uråldrig liten tv. På en skänk bredvid tv:n stod en minst lika gammal radio, och väggen var täckt av hylla efter hylla full med böcker; de flesta rätt dammiga. På en av hyllorna dock, väl placerad i mitten av väggen, fanns det bara en massa svartvita foton och medaljer, omsorgsfullt placerade för att synas väl vart i rummet man än stod. De flesta medaljer var i guld eller silver, och alla foton verkade visa samma två män plus någon häst.

   ”Är de dina?” frågade jag försiktigt och pekade på medaljerna.

   Hermit tittade upp från sin plats där han just satt sig vid bordet. Han följde min blick.

   ”Åh ja”, sade han. ”Jag tävlade mycket då jag var ung. Jag hade en god vän som också var duktig med hästar, men jag har ingen kontakt med honom nu. Vet faktiskt inte om han bor kvar i krokarna. Väldigt duktig. Red Fire ända tills den där bilolyckan han var med om.”

   Nu hade jag ställt mig framför hyllan. Hermit var lätt att känna igen, tunn hårväxt redan som ung och väldigt kort. Mannen bredvid honom hade en stor böjd näsa och var både längre och kraftigare. Hans tindrande skalbaggssvarta ögon gick inte att ta miste på.

   ”Herman.”

   ”Du har träffat honom?” Hermit lät lite gladare.

   ”Min farbror. Han äger Jorvikstallet.”

   Hermit var jätteglad över att jag kunde berätta om Hermans äventyr genom åren, och vi satt och pratade länge. Den natten sov jag i ett litet rum intill köket, och nästa morgon gjorde jag mig klar för att rida ner till Meander igen.

   ”Det var trevligt att du kom”, sade Hermit då han kommit ut för att vinka av oss. ”Du är välkommen tillbaka, kanske för att ta några medaljer?”

   ”Medaljer?”

   ”Ja, jag har ett terränglopp här. Du hoppade säkert flera av mina hinder på vägen hit.”

   ”Åh. Vi kanske kommer tillbaka snart då.”

   ”Men du måste träna mer”, sade Hermit, plötsligt bannande. ”Du är säkert ryttare nog för att klara banan, men din häst är en annan sak. För orutinerad. Min John-John skulle aldrig klara det, och det är ändå jag som tränar honom. Min systerdotter Sabines nya häst däremot, han är då orutinerad, men han skulle kunna hoppa allt.”

   Hjärtat sjönk långsamt i bröstet på mig. Hermit var alltså Sabines morbror.

   ”Hiri.”

   Hermit tittade upp, nu lite ursäktande.

   ”Förlåt mig, jag tänkte inte på det. Jag har hört av Katja att hon ville att du skulle ha hästen.”

   ”Det ville jag också”, suckade jag. ”Jaja, jag måste iväg. Det är visst en rätt lång väg ner?”

   ”Dubbelt så lång som den andra vägen, men den här är lättare. Var försiktig över broarna.”

   Jag hade kommit en bra bit då jag insåg att jag glömt bort att fråga den lille mannen om inskriptionerna i gläntan.