Chrome Pointer

En dag utöver det vanliga

   Stor dag idag. Just nu säger jag att det blir askul. Vi får se vad jag säger då jag återvänder från den här dagens äventyr. Efter en video som släpptes igår så kan jag iaf säga att jag är mer taggad än någonsin!

 
 
   "Kyla har aldrig varit något jag gillat. Att rida med halsduk är aldrig något jag gillat. Tänk om den lossnar, skrämmer hästen, flyger iväg någonstans - men i den här sänkan är det kallt. Och helt plöstligt är jag glad över råden jag fick på andra sidan bergspasset. Varm jacka, halsduk, tjocka vantar, ett rejält ridtäcke till Ash. För ett par dagar sedan hade jag skämts över att jag inte ryckt hans man på nästan ett år, denna dag var jag glad över min lathet då hans vita kalufs skyddade honom lite från de isande vindarna. Han frös också, det var inte svårt att förstå. Han knep ihop hela bakdelen mot kylan då kalla vindar åkte in under hans svans och han gick inte alls framåt som han gör i klimatet vi fram tills nu varit vana vid. Jag vet inte om det berodde mest på den bitande kylan eller den höga och tunga snön som kylde ner hans ben och trängde sig inunder de varma lindorna - så mycket för de utlovade vattentäta paddarna jag lindat med.
   Snö överallt. De höga bergen som gränsade till Valedale låg under snö, helt täckta. Hur kom det sig att det här sanslösa ovädret och de obarmhärtiga vindarna inte nådde över topparna? Hur kunde klimatet ändras så fort? Men i och för sig, under de senaste åren hade jag verkligen insett att den här ön aldrig någonsin skulle sluta förvåna mig.
   Nä. Kylan har aldrig varit något för mig. Men vid Aideen, vilken plats vi upptäckt."





Uppdaterad FanFic

   Ni som har varit med här ett tag vet att jag har en lååång Fan Fiction, publicerad på Fanfiction.net. Nu har jag uppdaterat Vinterryttaren med ett par nya kapitel efter att den har varit stilla väldigt länge, så om intresset finns kan ni ju kika in där! Länk till Vinterryttaren HÄR.
 
   Om du hellre vill börja från början med del 1, Höstryttaren, klicka HÄR.





Utdrag från "Star Riders"

   Nu var det länge sedan jag delade med mig av något fiktivt jag skrivit här. Ni som har varit här ett tag vet att jag har roat mig med att skriva Fan Fiction om Star Stable, och de delar som går att läsa finns på Fanfiction.net (Sök efter Star Stable i sökfunktionen så hittar ni rätt).
 
   Det här är ett utdrag från Star Stable - Star Riders, vilket är min version av SSO. Det är ett projekt i sina tidiga dagar, men det är sjukt kul att skriva. Jag har tidigare delat med mig av två kapitel härifrån, och de går att hitta i kategorierna "Fan Fiction: Ryttarna" samt "Mitt egna skrivande".
 
Snabb re-cap - Esmeralda Silverforce har nyligen kommit till Moorland och börjat vänja sig lite vid omgivningarna - eller vänja sig och vänja sig, hon har varit med om ett misslyckat besök hos Gamla Galne Jasper och lyckats reta upp Mr Kembell. Hon är kusin till Ely, som är huvudperson i mina tidigare Fics. Här träffar hon en ny resekamrat i form av Hillary, som är en släkting till den tidigare kända Gilly.

 
Hilly den vilda

   Då jag kom in genom stallets grindar fick jag genast syn på en svartskäckig häst som stod vid May. May verkade prata med någon, och då jag gick närmre skymtade jag en liten ryttare på hästens andra sida.

   ”Åh, här är hon ju!” May lös upp. ”Esme, har du träffat Hilly?”

   Skäckens ryttare kikade fram under hästens hals. Hon var kort, men verkade vara i min ålder, hennes lilaaktiga ögon blänkte och två svarta, tjocka flätor låg över hennes axlar. Hon hade slitna ridkläder, men de var passande ändå, och såg bekväma ut.

   ”Är du Esmeralda? Åh, vad kul!” Hon sköt fram från sin häst och hoppade fram bara någon meter framför mig. ”Jag heter Hillary, men alla kallar mig Hilly.”

   ”Hej”, svarade jag, lite förvånat.

   ”Vad kul att du rider Ashdancer, han är så himla go men han trivs verkligen inte som ridskolehäst.” Jösses, hon pratade så fort. ”Min häst heter Carrotmadness, men han kallas Rody.” Skäcken vred på huvudet då Hilly nämnde hans namn. ”Han gillar morötter.”

   ”Jag… gissade det.”

   Hilly hade tydligen hört om mig innan jag kom till Moorland och hade bestämt sig för att i skulle bli kompisar. Efter en stund, då hennes nervösa hyperaktivitet svalnat av lite och hon istället blivit nyfiken och skämtande, insåg jag att hon kunde vara riktigt rolig att ha i min bekantskapskrets.

   ”Jag har alltid bott här”, sade Hilly då vi satte oss på golvet inne i sadelkammaren. May hade en sadel i knäet och putsade upp den med sadeltvål. ”Eller inte här, min familj bor i Firgrove, men jag kan inte alltid rida runt som jag vill.”

   ”Var bor du, May?” frågade jag, då jag insåg att jag faktiskt inte hade en aning om saken.

   ”Silvergladebyn. Den är underbar.” May drog loss stiglädren från sadeln och började skrubba rent dem. ”Fin och ljus liten by.”

   ”Jag skulle vilja bo i Västkobben”, sade Hilly och drog upp benen under hakan. ”Liv och rörelse, massvis med folk…”

   ”… galet mycket fisklukt…”

   ”Äh, tyst May!”

   ”Hej tjejer!” Justin slog upp dörren. ”Vill ni hjälpa mig med en grej?”

   ”Vad som helst bara jag slipper resa på mig”, hörde det från Hilly.

   ”Ledsen Hil, men det innefattar att sabotera lite för Kembell.”

   ”Jag är med”, sade jag kvickt.

   ”Är det lagligt?” frågade May misstänksamt.

   ”Inte en aning, men det är bra för oss.”

   ”Jag tänker inte göra någonting som kan få Silvergladerådet efter mig”, sade May bestämt och skakade på huvudet.

   ”Vad ska göras?” frågade jag nyfiket.

   ”Förstöra G.E.D’s GPS-sändare.”

   ”Det lär inte bli lätt”, sade Hilly. ”Mr Kembell har en massa arbetare som traskar runt Moorlandvägen, de kommer upptäcka er.”

   ”Inte om någon lurar bort dem”, sade Justin och satte sig på huk för att komma ner på vår nivå. ”Jag har hört att de inte är så förtjusta i Rody?”

   Hilly skrattade.

   ”Nejdå, särskilt inte efter den där gången som Rody smet från Steves gård och trampade sönder en massa cementsäckar på deras arbetsplats. Det var så äckligt där uppe, snacka om förorening.”

   ”Det är just därför jag behöver dig, Hil, för Billy Bulldozer lämnade cementsäckar längsmed hela Moorlandvägen och jag tänkte…”

   ”… att jag och Rod ska ta oss en ridtur?”

   ”Något åt det hållet”, erkände Justin. ”Jag menar, du använde ju Landons kaninburar som hinder förra våren, jag tror inte att någon tror att du gör något med flit…”

   Jag såg från den ene till den andre då de pratade. Det verkade alltid hända grejer på det här stället – och det här kunde nog bli roligt.

   ”Om Hilly lurar bort arbetarna kan jag försöka ta ner GPS-sändarna”, sade jag. ”Jag behöver bara veta vad jag ska göra.”

   ”Låna ett brännbollsträ av Mrs Holdsworth och smäll till dem tills det slår gnistor.”

   ”Skämta lagom, Hillary.” Justin höll fram en papperslapp mot mig, och jag tog den. En sifferkod var uppskriven på den. ”Knappa in den här koden så kommer sändarna stängas av.”

   ”Kan Kembell inte bara sätta på signalen igen då?” frågade jag med ett höjt ögonbryn.

   Justin såg lite obekväm ut.

   ”Nja… nej, faktiskt. Jag har hört att han har tappat bort instruktionsmanualen, om man säger så.”

   ”Justin, du är ju ett geni”, sade Hilly och skrattade. ”Säg inte att du snodde den?”

   ”Snodde och snodde, jag kallar det hellre ’lån på obestämd tid’.” Justin såg nu rätt nöjd ut med sig själv. ”Det ger oss lite tid, innan vi lyckas få fatt i papprena vi behöver.”

   Fem minuter senare var vi redo för vårt uppdrag. May hade valt att hålla sig undan, men lovade att inte skvallra för någon, och Justin hade klättrat upp på stallets höga yttermur, där han satt med en kikare i handen. Hilly satt barbacka på Rody, som inte riktigt hade lust att vara med på saken – han hade upptäckt en blomsterrabatt som han vandaliserat innan stallföreståndaren Jenna upptäckt honom och dragit med honom därifrån, och han var högst missnöjd över att ha missat sin chans. Jag skulle springa till fots, för att inte dra åt mig uppmärksamhet med Ash, och kramade nervöst den lilla papperslappen i min högra hand.

   ”Om du ser att någon av dem är på väg mot mig måste du säga till”, sade jag för minst tredje gången till Justin.

   ”Jaja, oroa dig inte”, sade han glatt. ”Redo Hilly?”

   ”Alltid redo”, sade Hilly och knäppte ridhjälmens hakrem. ”Rody, är du redo?”

   Rody vakande direkt – han spetsade öronen och höjde huvudet med en frustning.

   ”Där kommer de”, sade Justin och pekade bort mot smedjan. ”Kör, Hil!”

   ”Heja Rody”, hojtade Hilly och smackade på sin vallack framåt – Rody sköt iväg som skjuten ur en kanon och Hilly vrålade något som mest lät som något stridsrop för indianer medan hon höll hårt i manen för att hålla sig kvar. Jag såg hur hon försökte svänga undan för ett träd framför sig och hur hennes högerskänkel kickade till Rody för att han skulle akta sig – Hillys högerben var centimeter från att skrapas mot trädet.

   ”Har ni det alltid så här lugnt och tyst här?” frågade jag Justin medan G.E.D.-arbetarna som stått vid smedjan ilsket ropandes började kuta efter Hilly, medan hon självsäkert styrde Rody mot varenda cementsäck hon hade plats att hoppa; Rody klagade inte, utan hoppade runda, fina språng över varenda säck.

   ”Jag älskar det här stället”, sade Justin flinandes utan att svara på min fråga, och jag joggade iväg mot första bästa sändare.

   Sändarna var inte svåra att stänga av, men jag fick hoppa ur vägen ett par gånger då Hilly kom farandes i full kareta förbi mig med tre G.E.D.-arbetare efter sig. Männen ägnade mig inte en blick, men mitt hjärta gick på högvarv och jag var riktigt nervös.

   Då jag stod vid den sista sändaren och började knappa in sifferkoden hörde jag Justin.

   ”ESSIE! SPRING!”

   Jag kastade en blick över axeln och upptäckte att två av männen lagt märke till mig och hade bytt riktning – den tredje mannen sprang fortfarande efter Rody på sina korta små ben, trots att han flåsade och höll sig för sidan.

   ”Det här är inte bra, det här är inte bra”, pep jag och knappade i panik in de sista siffrorna innan jag lade benen på ryggen.

   ”DU! VAD GÖR DU?” skrek en av arbetarna samtidigt som han snubblade över en trädrot bakom mig.

   ”HEJA ESME, SPRING!” Hilly dök plötsligt upp bredvid mig – Rody travade i friskt tempo och Hilly skumpade som bara den på hans breda rygg, men hon skrattade ändå då hon sträckte ner en hand mot mig. ”Hoppa upp!”

   Hon saktade in vid en stubbe och jag tror aldrig att jag rört mig så fort i mitt liv som i den sekunden då jag hoppade upp på stubben och därifrån tog sats upp bakom Hilly. Hilly smackade på igen och vi galopperade in i säkerheten innanför stallets grindar, där Justin genast stängde dem.

   ”Sorry”, sade han med ett leende och en axelryckning åt de två arbetare som snubblade fram till oss, ”stallet är lunchstängt, men ni är välkomna tillbaka senare.”

   ”DET DÄR VAR SABOTAGE”, ylade den kortbente mannen som aldrig vikt från Rodys kurs.

   ”Sabotage?” Hilly lät Rody göra en tvärvändning och stannade nära järngrindarna, så att hon tornade sig upp över de tre arbetarna. ”Vad säger du om Hillcrest då? Och Vingårdens fält? Och den fallna bron vid Nilmers? Jag erkänner mig besegrad, ni vann sabotagetävlingen.”

   ”Är den en bra sak att vinna?” frågade en av arbetarna de andra kamraterna, som såg lika dumma ut de.

   Jag kastade ena benet över Rodys rygg och gled ner på marken. Justin drog genast in mig i en enarmad kram.

   ”Bra gjort”, berömde han glatt då han släppte mig. ”Vilken tur att vi har dig här!”

   G.E.D-arbetarna hade ilsket muttrandes börjat ge sig tillbaka mot deras arbetsplats, och Hilly hade ställt sig upp på Rodys rygg och skrek några lagom fula ord efter dem.

   ”Det där kändes bra”, sade hon glatt då hon kvickt satte sig ner och rutschade ner på marken. Rody puffade henne i sidan med huvudet och hon drog en hand över hans båda öron utan att ens se på honom. ”Kan vi göra det igen? Snälla?”

   Justin skrattade.

   ”Just nu har jag faktiskt inga bra idéer på vad som går att förstöra för dem, men jag lovar att återkomma om saken.”

 

 

Säg gärna vad ni tycker om det!






Massa bilder på Iddy

   Jag har fotat en massa bilder på Iddy, några borde gå att använda till nästa redigeringsprojekt. Passade på att göra dagens fiske också, whoopwhoop (y)
 
   Jag tycker det känns som att SSO's bloggcommunity alltid är lite dött på fredagar - många är väl ute med kompisar? Just nu har jag själv inte heller något att komma med, jag kanske får en däng av inspiration senare :)
 
   (Btw, nu går det att skriva smileysar i spelchatten igen, åzum :D)
 
EDIT: Glömde säga att fler kapitel av Vinterryttaren är uppe, för er fantastiska själar som är intresserade :)





Vinterryttarna

   Jag har en stooor lista bredvid mig på saker som ska kollas upp och möjligen ändras i min flera år gamla FanFic, men bara för att (eller så är det för din skull, Siri) så lade jag nyss upp första kapitlet på Fanfiction.com. Om ni nu läser uppskattas det om jag får lite feedback - som sagt, visserligen många år sedan jag började med den, men jag tycker att den bör se ytans ljus hur som helst.
   Den här bilden har jag visat förut - vad jag inte har gjort förut är att berätta att det här är Gilly och hennes nya häst.
 
   Läs första kapitlet HÄR.





Höstryttaren är komplett

   Inom en halvtimme har alla kapitel i min FanFic Höstryttarna publicerats på Fanfiction.net - den är alltså officiellt helt klar. Woho.
 
   Länk till den HÄR.





Idag är en dålig dag

   Hela den här dagen går liksom ut på att vänta på söndagen. Allt jag kan packa är packat, jag insåg att jag inte behöver gå och handla som jag trodde och här sitter jag helt ensam och tycker att den här dagen är grymt onödig. Ångest på hög nivå.
 
   SSO-mässigt så finns det inte överdrivet mycket att göra heller idag, men jag har inte mycket annat att distrahera mig med så jag lär ju sitta klistrad vid skärmen ändå. Jag insåg igår att om jag drar igenom alla lopp med Freya idag och loggar in för att göra några få till i morgon så lär hon komma upp i lvl 15, så jag ska se om det hinns med.
 
   Jag tänkte lägga upp ett antal fler kapitel till Höstryttarna idag, vet inte om hela kommer upp (det är ju rätt många kapitel som inte är särskilt långa) men det är mitt mål. Måste korrekturläsa allt eftersom det var så länge sedan jag skrev den och jag vill inte skämma ut mig totalt - även fast jag skäms för att lägga upp den nu. Varför? För att jag har svårt att dela med mig av saker som jag skriver på det sättet, jag tycker det är så personligt. Ändå visar Höstryttarna upp en del av min resa som skribent eftersom jag själv ser hur jag har utvecklats i mitt skrivande, och därför tycker jag att det känns viktigt att våga visa den. Förstår ni? Jag förstår inte riktigt själv.
 
   Nä, nu går jag ut och cyklar, innan ångesten äter upp mig.





Nya kapitel

   Tänkte bara säga att jag har lagt upp fram till kapitel 32, eller något åt det hållet, av Höstryttarna. Vet inte om någon av er faktiskt läser den, men aja.
 
   Länk HÄR.





En ny del

   Jag tänkte dela med mig av ett av kapitlena jag skrev igår. Som sagt, baserat på spelets story, huvudpersonen (Esme då, förstås) är på jakt efter Moorlandstallets ägandebevis. Jag har tidigare lagt upp hennes förra möte med Jasper, som slutade i smärre kaos.
   Jag vill gärna ha kritik av alla de former.

  Kapitel 15 - Och hans skrumpna hjärta växte tre storlekar

   Hilly vägrade följa med mig till Jasper, och jag förstod faktiskt varför. Hon skämdes över att ha hoppat rakt in i en av Jaspers pumpaodlingar en höst och därmed förstört nästan hela årets skörd, och tydligen blev Jasper sjövild bara av att se skymten av en svartskäckig häst efter den episoden.

   Nu sadlade jag Ash igen, med den fina sadeln jag fått av Hogan, och skrittade mot Jaspers hus med brevbunten hårt i ena handen. Den här gången var jag väldigt försiktig, och stannade en stund långt från gården för att se om jag kunde få en skymt av den ilskne lille mannen.

   ”Ser du något, Ash?” mumlade jag och ställde mig upp i stigbyglarna för att försöka få en bättre vy. Ash fnös och vred på huvudet för att tugga på bladen från en närliggande buske. ”Du var ju till mycket hjälp.”

   Jag satte mig i sadeln igen och bet mig i läppen. Hur skulle jag göra det här utan att Jasper skulle slita fram geväret?

   Ash hade snabbt tröttnat på busken och tog saken i egna hovar – han vände kvickt ur buskaget och började trava mot Jaspers stora hus innan jag hann reagera mer än att ta tyglarna.

   ”Näe”, stönade jag och försökte få stopp på honom, men han gapade stort för att försöka komma undan bettet och drog på framåt. Jag kunde inte göra mer än att hålla i sadelknappen och hoppas på det bästa.

   Jasper stod dock på sin gårdsplan utan gevär.

   ”Sa jag inte att du inte är välkommen här?” gormade han och viftade med sin pipa i luften.

   ”Jag har en sak till dig”, sade jag och viftade tillbaka med brevhögen.

   Jasper stod helt stilla då jag red fram till honom och stoppade in pipan i munnen igen då jag räckte breven åt honom.

   ”Vad är det där?”

   ”Brev, uppenbarligen.”

   ”Och vad rör det mig?”

   ”Justin ville att du skulle ha dem”, sade jag och rätade på mig då han långsamt, och skeptiskt, tog emot breven. ”Jag tror att Catherine har skrivit några av dem.”

   Båda Jaspers skelande ögon riktades genast mot mitt ansikte och jag motstod impulsen att rysa.

   ”Har Catherine skrivit de här?”

   ”Inte alla. Men läs dem, är du snäll.” Hans ansikte började dra ihop sig till en ilsken min. ”Snälla?”

   Han vände på stället och klampade fram till en bänk bredvid en gammal traktor, där han satte sig och drog upp det första brevet i högen ur sitt kuvert.

   Jag var osäker på om jag borde vänta, eller rida hem igen. Så jag satt kvar på Ashs rygg, och drog långsamt händerna genom hans ljusa man för att sysselsätta mig.

   Jasper läste fort, väldigt fort med tanke på att han verkade ha svårt att verkligen fokusera blicken. Men då högen med lästa brev växte och högen med olästa brev krympte blev hans skrumpna händer darrande och hans ögon tårades, det såg jag även på långt håll.

   ”Ash, stanna här, vännen min”, viskade jag i Ashs öra innan jag gled ner från hans rygg. Då jag släppte tyglarna vände han ryggen mot mig och började beta av det tunna gräset. Jag gick försiktigt fram mot bänken där Jasper satt och stannade en bit ifrån honom, vred mina händer och visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till.

   ”Mr Holbrook?”

   ”Jag tror att jag har gjort några riktigt stora misstag”, sade Jasper, och nu såg han mer ut som en gammal trött man än den galna gubbe han var känd som. Jag satte mig varaktigt på bänkens yttersta kant och kikade nervöst mot honom. ”Jag har haft så fel.” Han stirrade ut över Moorlandstallet och räckte brevet han nyss läst mot mig.

   Det var ett brev från Catherine till Mr Moorland. Och det var ett fint brev. Ganska känslosamt, också. Catherine ville att Mr Moorland skulle försöka prata med Jasper, som tydligen varit vrång redan då, eftersom hon älskade båda väldigt mycket och inte ville ha bråk omkring sig. Hon berättade med stolthet om den ritt hon vunnit en dressyrtävling i Valedale med, om hur hästen hon tydligen fått av Thomas Moorland skött sig prickfritt och hjälpt henne där hon själv brast som ryttare. Det var en lycklig ung kvinna som skrivit brevet för mer än tjugo år sedan.

   ”Min lilla flicka finns inte längre”, sade Jasper, och jag vände blicken mot honom. Han var kortare än mig även då vi satt ner.

   ”Men Mr Moorland är kvar, liksom Justin”, sade jag och räckte brevet tillbaka till honom. ”Justin är väl ditt enda barnbarn, Mr Holbrook? Jag tror att han gärna vill lära känna dig.” Jasper stirrade ner på brevet i knäet.

   Jag reste mig upp igen och då jag vände mig om hoppade jag till – Ash stod bara någon meter ifrån mig, återigen trött på maten. Hur kunde han alltid veta vart jag skulle?

   Men jag satte upp igen, och började skritta från gårdsplanen.

   ”Vänta!” Jasper kom haltandes mot mig, viftandes med brevet. ”Jag ska leta upp papprena du vill ha.”

   Jag vände Ash tillbaka mot honom.

   ”Verkligen?”

   ”Jaja, det är klart.” Jasper stannade framför Ash. ”Det är klart att jag ska hjälpa till, allt har blivit så fel. Över tjugo år har gått och här har jag suttit och ruttnat!” Han kliade sig under hatten med sin lediga hand. ”Vänta här så ska jag leta fram dina papper. Vad är det du heter, förresten?”

   Jag skrattade. Vad enkelt allt plötsligt blev. Och jag hade till sist hittat någon som inte visste vem jag var.

   ”Esmeralda”, svarade jag. ”Jag heter Esmeralda Silverforce.”

   ”Dåså, Esmeralda, du ska få papper, och du får rida på min gård när du vill, och du får låna mina verktyg, du kan få köra traktorn om du vill…”

   ”Papper duger bra”, svarade jag förvånat, och Jasper försvann ögonaböj in i huset. ”Jösses. Sa han verkligen traktor?”


 






Härliga skriverier

   Jag har saknat att skriva, alltså skriva typ novell, berättelse, whatever, men jag har haft svårt med inspirationen. Nu har jag dock under de senaste två timmarna sammanställt tre kapitel till min SSO-FanFic. Alltså har den kommit så långt att berättelsens Esme nyss fått Moorlands ägandebevis av Jasper Holbrook efter ett antal resor fram och tillbaka.
   Ja, om ni nu undrar det, min FanFic är alltså SSO's story i berättelseform. För tillfället är storyn väldigt nära SSO's huvudstory om man bortser från den aktiva hjälp min karaktär får från vänner under uppdragen.
 
 
   Mitt stora problem med den här storyn är att det är väldigt svårt att hitta ett slut på den. Varför? För att spelets huvudstory än inte har ett slut. Sen vill man ju inte ha ett slut på SSO's huvudstory, det är ju pga den som åtminstone jag spelar.
   Men jaja. What to do.





Nya kapitel

   Lagt upp fram till kapitel 25 i min gamla FanFic Höstryttarna, så välkomna att kika in om intresse.
   (Bild som ska föreställa Yassie och Dopey i kap. 23)
 
   Länk HÄR





Ovädret har dragit bort-

- och jag har vågat återvända till datorn efter ovädret. Jag älskar oväder med ösregn, blixt och dunder (så länge som jag får sitta inomhus) men jag blir alltid lite nervös för datorns skull ^^
 
 
   Nejmen det jag har att säga just nu är att jag har langat upp några nya kapitel till min gamla Fanfic Höstryttarna, och nu har jag kommit på hur man skulle göra för att förenkla processen, haha. Dessutom blev jag jätteinspirerad till att skriva någon nu, då jag läste en fantastisk text på Maria Mountaindaughters blogg. Tycker absolut att ni ska kika in på den :)
 
   (Jag har ändrat lite i Höstryttarna angående fotnoterna, eftersom det var så galet länge sedan jag skrev historien så pallar jag inte med fotnoterna. Från och med ungefär kapitel sju så finns de inte med.) Jag ska nu försöka få upp hela historien så snart som möjligt - Vinterryttarna, del 2 i serien, är mycket mer välskriven. Notera att jag skrev det här för typ fyra år sedan, haha. Tycker ändå det är värt att dela med sig av :)
 
   Länk till Höstryttarna HÄR
 
   Länk till Maria Mountaindaughter HÄR





Höstryttarna

   Jag langade upp två nya kapitel av Höstryttarna igår kväll. Jag blir lite tokig på Fanfiction.net, jag vet inte om jag gör fel men det är så galet krångligt att ladda upp nya kapitel? Eller det kanske bara är jag som skriver hela storyn på ett dokument så att jag måste klippa ut ett kapitel i taget för att kunna ladda upp dem... Fy ändå.
 
   Intresserad av att läsa? Länk HÄR.





Text igen

   Tänkte langa in ett nytt textstycke, i jakt efter lite respons.
   Det förra stycket jag langade in handlade om Ely, som reste runt i området runt Meanderstallet. Nu har det gått några år och hennes kusin Esmeralda har kommit till Moorland. Jag baserar som sagt texten på uppdragen i spelet, och det här är i början då hon letar upp Jasper Holbrook för att rädda Moorlandstallet från mr Kembell.
   I responsväg söker jag typ konstruktiv kritik. Det är kort, det här stycket, men jag tror ändå att det går att relatera till...? Typ...? Äh vafanken.
 
 
 

   Ash trivdes uppenbarligen med den nya sadeln, och han rörde sig på ett helt annat sätt då vi åter begav oss från stallet. Jarls väg skulle vi denna gång besöka, så jag red upp längsmed den östra av vägarna från stallet.

   ”STOPP!”

   Ett gevärsskott for av och Ash stegrade i panik. Jag kastade mig framåt och slog armarna om halsen på honom, och tacksamt nog tog framhovarna snart mark igen.

   ”ÄR ALLA HELT SKOGSTOKIGA PÅ DET HÄR STÄLLET?” tjöt jag.

   Framför mig stod en liten man med ett gevär i handen. Han bar en jeansoverall över en gul skjorta, en bredbrättad cowboyhatt prydde hans lilla huvud och han blossade på en lång pipa. Han var skelögd och hade ett vitt, brett getskägg. Lysande, det här.

   ”Vad gör du här?” gastade den lille mannen.

   ”Är du Galne- Gamle Jasper Holbrook?” Tusan också, som vanligt sade jag mer än jag borde.

   ”Beror på vad du vill.” Han sträckte upp en hand och rättade till pipan.

   ”Rökning skadar”, sade jag automatiskt. Oops.

   ”Vad gör du här?” Ja, det gjorde ju honom inte direkt gladare.

   ”Jag letar efter Thomas Moorlands ägandebevis till Moorlandstallet.” Ash steppade åt sidan. Han var visserligen en modig häst, men till och med han hade sina gränser.

   ”ÄGANDEBEVIS?” ylade Jasper. ”FÖRSVINN FRÅN MIN GÅRD!”

   Jag hade inte så mycket mer val än att slå på en tvärvändning och rida järnet, för kulorna ven över mitt huvud då Ash i panik spurtade hem.

   ”Gubben är ju inte klok”, flämtade jag då jag mötte May vid grindarna.

   ”Låt mig gissa – Jasper?”

   ”Hur kunde du veta det?” muttrade jag och lade mig framåt över Ashs hals. ”Underbara häst, jag vet inte hur du vågar stå ut med sånt här.”

   Ash fnös med bakåtvända öron.

   ”Har du haft någon tur?” Justin kikade ut ur stallet.

   ”Inte mer än att din morfar försökte skjuta mig.”

   Justin gjorde en grimas.

   ”Han ja, såklart att han har papprena…” Han rynkade pannan och drog en hand över ansiktet. ”Fast… jag tror att jag har en idé.”

   ”En till av dina briljanta idéer, Justin?” flinade May.

   ”Nja, den här är faktiskt lite utöver det vanliga.”






Resten av dagen

 Nu är det stalldag för mig, så jag är borta till ungefär halv tio ikväll. Jag tror ändå att ni har fullt upp med att halvt dö av lycka över nyheten om de nya hästarna, eller hur?
 
   Om ni inte har något att göra kan jag ju återigen nämna att det går att läsa lite på min gamla FanFic om man är intresserad av den, länk till den HÄR. Tänkte langa in fler kapitel i morgon.
 
   Annars kan man alltid spåna runt på Wikin, och lägga till info själv om något inte finns med. Jag är som sagt otroligt tacksam för alla bidrag, men vill helst att ni loggar in innan ni redigerar för att hålla koll på vem som gör vad och för att motverka sabotage.
 
   Vi synes, Ödesryttare och Jorvikbor!





Något att läsa

   (ALMA, om du vill läsa det här får du banne mig snacka med mig först för jag tror att jag dör annars och gudarna ska veta att jag har ångest så det räcker! Gäller för dig med Klarus!)
 
   Korrekturläsning, det gick inte så bra. Jag langar upp allting. Ska försöka langa upp minst ett kapitel om dagen så man får upp hela grejen, Fanfiction.net är helt vidrigt att lägga upp nya kapitel på (eller så är det bara jag som inte riktigt fattar hur man gör).
 
   Intresserad av min egen tolkning av storyn i Star Stable: Höstryttaren? Klicka här.
 
   Om du har läst det, kommentera gärna. Som sagt skrev jag det här för flera år sedan, men det är ändå roligt att veta vad ni tycker om det.





Det här med "novellen"

   Jag tänkte såhär. Jag lägger ut ett kapitel, om ni vill läsa hela grejen får ni kommentera.
 
   Det här är ett kapitel från halvvägs genom del 2, Vinterryttarna. Jag valde just det här kapitlet för att det representerar min typ av skrivning på ett bra sätt samtidigt som man ändå kan fatta på ett ungefär vad som händer.
 
 
   Jag började skriva på det här för ca fyra år sedan. Jag tolkade spelkartan i Star Stable så som att på ett ställe var det ALLTID höst, på nästa ställe var det ALLTID vinter osv. Därmed delas Starplace, som den stora ön fick heta, upp i fyra zoner.
 
   I Del 1 lär läsaren känna Ely Silverforce, en brorsdotter till Herman, som flyttat till Jorvik, beläget i Höstzonen. Hon lär sig rida och visar sig ha lite av en talang för det och hon får representera Jorvik i Claymore-tävlingen. Men efter tävlingen visar det sig att hon måste flytta till Vinterzonen, där flera olika tränare vill att hon ska rida för deras stall i den stora tävlingen Dietrich Horse Show.
   Under förberedelserna till tävlingens första kval ska Ely bergsklättra med hästen Dopey. De beger sig upp i bergen och plötsligt hittar Ely en stenglänta mitt uppe i ingenstans. Hon hoppar av hästen för att undersöka, och upptäcker att inskriptionerna påminne henne om hennes vänner Lisa, Linda, Alex och Anne. Så hör hon att någon står bakom henne.
 

   Jag snurrade förskräckt runt vid ljudet av mansrösten. Jag sänkte förvirrat ficklampan då dess ljus fann en kortväxt man med begynnande flint som log stilla mot mig; det kunde jag se trots att hans stora halsduk täckte en stor del av hans ansikte.

   ”Vad menar du?” frågade jag, lite gällare än jag menat. Jag hatar då folk dyker upp bakom ryggen på mig.

   ”Förlåt, jag menade inte att skrämma dig. Det är en fin liten häst du har. Din egen?” Hans ton var nyfiken, lite lugnande. Han undrade säkert vem jag var lika mycket som jag undrade vad tusan han gjorde här uppe. Han klev ner i sänkan och gick lugnt fram till oss. Dopey flemade och frustade högt.

   ”Han var min. Vi sålde honom och jag rider till honom nu, ska rida honom i Dietrich. Han heter Dopey.”

   Mannen nickade förstående och stannade. Dopey sträckte fram huvudet och nosade försiktigt på honom, innan han fnös högt – hans sätt att visa att han accepterade personen i fråga, om han nu blev bjuden på lite mat. Den lille mannen var dock väl förberedd och halade upp en mintkaramell ur fickan, och jag visste genast att min skimmel förevigt skulle vara denne lustige lille gubbes trogna vän.

   ”Jag heter Ely”, sade jag prövande.

   ”Jag är Hermit.” Han var kortare än mig, och fick titta upp för att kunna granska mig. ”Ely, va? Linda berättade om dig. Du red visst både hennes Meteor och Lisas Starshine rätt bra. För att inte tala om Tin-Can, och den berömde Flame.”

   ”Åh. Hade ingen aning om att min Flame var en sådan berömdhet.”

   Hermit log finurligt. ”Åh, det kanske hon inte är. Jag vet att hon blivit en duktig hopphäst numera, men jag minns henne som föl. Vad den hästen kunde ställa till med trubbel. Hon vara knappt ett halvår då hon började hoppa ur hagen.” Han blinkade. ”Det är sent, eller hur? Kom med till min stuga, så få du vila och hästen något att äta.”

   ”Tack så mycket”, sade jag och fångade upp Dopeys hängande tyglar. Jag var lite tveksam på om jag egentligen borde följa med en fullkomlig främling, men jag hade faktiskt hört om Hermit. De historier jag hört var dock inte särskilt smickrande – en grinig enstöring uppe i bergen som gärna körde bort vilsekomna ryttare. Jag trodde bara inte att det var det här berget.

   Stugan låg faktiskt bara runt hörnet, och hade en liten stalldel med fyra boxar. En väldigt gammal, dock glänsande och välskött rödskimmel stod i en av boxarna och skriade högt då Dopey kom in i stallet. I boxen på andra sidan stod en stilig brunskäck, som verkade sova rätt djupt.

   ”Ställ in honom i den lediga bara”, sade Hermit och stängde dörren ut till den bitande kylan. ”Vi har inte haft besök på länge, gamle Fire är inte den trevligaste häst att tas med. Men du vet väl allt om det, eller hur?”

   Jag hade hunnit tränsa av innan jag förstod vad han menade. Jag stirrade misstroget på rödskimmeln.

   ”Är det där Fire?”

   Fire hade varit en av de bästa tävlingshästarna någonsin i Starplace. Den vildsinte hingsten som med rätt ryttare vann allt, som hoppade bäst av alla, och som faktiskt var som mest känd för att en gång ha dödat en av sina skötare. Och sist men absolut inte minst var han fadern till den elakaste märr jag någonsin träffat – min egen Flame.

   Fire bet i stålgallret till sin box. Jag kunde se att det inte var första gången, så sliten som metallen var.

   ”Jo du, det här är samma gamle kämpe”, log Hermit och öppnade hingstens boxdörr. Skimmeln ryggade undan och visade tänderna, men gjorde ingenting alls då den gamle mannen hasade in och lade ena armen om hingstens rygg. ”Han kunde inte tävla längre efter den där dumdristige skötarens död. Och hans ryttare skadade ryggen i en olycka och kunde inte rida längre, så jag köpte grabben billigt. Har ridit honom varje dag sedan dess och han verkar rätt nöjd. Har aldrig kastat av mig. Väldigt nyckfull häst, men enormt talangfull om man bara rider honom rätt.” Han gav hästen en sista klapp och gick ut ur boxen. ”Sedan har vi förstås unghästen där”, tillade han och nickade mot skäcken. ”Jag behövde lite sällskap till gamlingen då märren gick bort för två år sen. Sköter sig bra, den lille, men någon duktig tävlingshäst hade han aldrig blivit. Det är bra synd på lille John-John, för snäll är han och han hade stora förväntningar på sig, med den stammen.”

   Jag hängde upp sadel och träns på boxväggen (det var bara Fires box som hade galler) och stängde dörren då jag försäkrat mig om att Dopey hade både havre, hö och vatten.

   Hermit vinkade mig mot dörren på andra sidan stallet, och då jag gick fram till honom kastade jag en blick på skäckens boxdörr. Han hette Johnny, kort och gott. Inget jag kände igen, men han verkade fin.

   På andra sidan dörren bodde tydligen Hermit. Jag kom ut direkt i ett varmt litet kök och blev genast hälsad av en brun, långhårig och spinnande katt, som strök sig runt mina ben då jag stängde stalldörren efter mig.

   I köket stod ett litet träbord med plats för fyra, och bakom det stod en soffa vänd mot en uråldrig liten tv. På en skänk bredvid tv:n stod en minst lika gammal radio, och väggen var täckt av hylla efter hylla full med böcker; de flesta rätt dammiga. På en av hyllorna dock, väl placerad i mitten av väggen, fanns det bara en massa svartvita foton och medaljer, omsorgsfullt placerade för att synas väl vart i rummet man än stod. De flesta medaljer var i guld eller silver, och alla foton verkade visa samma två män plus någon häst.

   ”Är de dina?” frågade jag försiktigt och pekade på medaljerna.

   Hermit tittade upp från sin plats där han just satt sig vid bordet. Han följde min blick.

   ”Åh ja”, sade han. ”Jag tävlade mycket då jag var ung. Jag hade en god vän som också var duktig med hästar, men jag har ingen kontakt med honom nu. Vet faktiskt inte om han bor kvar i krokarna. Väldigt duktig. Red Fire ända tills den där bilolyckan han var med om.”

   Nu hade jag ställt mig framför hyllan. Hermit var lätt att känna igen, tunn hårväxt redan som ung och väldigt kort. Mannen bredvid honom hade en stor böjd näsa och var både längre och kraftigare. Hans tindrande skalbaggssvarta ögon gick inte att ta miste på.

   ”Herman.”

   ”Du har träffat honom?” Hermit lät lite gladare.

   ”Min farbror. Han äger Jorvikstallet.”

   Hermit var jätteglad över att jag kunde berätta om Hermans äventyr genom åren, och vi satt och pratade länge. Den natten sov jag i ett litet rum intill köket, och nästa morgon gjorde jag mig klar för att rida ner till Meander igen.

   ”Det var trevligt att du kom”, sade Hermit då han kommit ut för att vinka av oss. ”Du är välkommen tillbaka, kanske för att ta några medaljer?”

   ”Medaljer?”

   ”Ja, jag har ett terränglopp här. Du hoppade säkert flera av mina hinder på vägen hit.”

   ”Åh. Vi kanske kommer tillbaka snart då.”

   ”Men du måste träna mer”, sade Hermit, plötsligt bannande. ”Du är säkert ryttare nog för att klara banan, men din häst är en annan sak. För orutinerad. Min John-John skulle aldrig klara det, och det är ändå jag som tränar honom. Min systerdotter Sabines nya häst däremot, han är då orutinerad, men han skulle kunna hoppa allt.”

   Hjärtat sjönk långsamt i bröstet på mig. Hermit var alltså Sabines morbror.

   ”Hiri.”

   Hermit tittade upp, nu lite ursäktande.

   ”Förlåt mig, jag tänkte inte på det. Jag har hört av Katja att hon ville att du skulle ha hästen.”

   ”Det ville jag också”, suckade jag. ”Jaja, jag måste iväg. Det är visst en rätt lång väg ner?”

   ”Dubbelt så lång som den andra vägen, men den här är lättare. Var försiktig över broarna.”

   Jag hade kommit en bra bit då jag insåg att jag glömt bort att fråga den lille mannen om inskriptionerna i gläntan.

 


 

 

   Sådär. Det här är ungefär det man har att vänta sig om man nu vill läsa det jag har skrivit.
 
   Är det av intresse?





Jag är Esmeralda "Esme" Silverforce, 23 år och SSO-spelare sedan Oktober 2011. Jag vandrar runt på olika servrar på jakt efter laggfri spelupplevelse och är klubbledare i den inaktiva klubben Night Guards på Air Star.

Jag finns också som Penelope "Penny" Kinglee, som också vandrar på olika servrar. Alla Pennys äventyr kan ni följa på min YouTube-kanal!

Förutom denna hästspelsblogg driver jag även Jorvikipedia, Star Stables inofficiella Wikisida som är en av Sveriges största Wikis. Jag har också den största spelarägda SSO-Instan med över 40k följare, samt producerar en serie med Tutorial-videor för Star Stables officiella YouTube-kanal. Jag är även en officiell Ambassadör för Star Stable Online. Du kan läsa mer om mig och vem jag är längre ner i menyn!

Kontakt: Hitta min kontaktinformation genom att klicka på brevikonen i menyn högst upp på sidan!

Disclaimer: Jag skriver om spelet Star Stable Online, producerat av Star Stable Entertainment AB. Bloggen drivs helt privat och skrivs inte i samarbete med något företag om inte annat anges i inläggen. Jag äger inte bilder/text från Star Stable Onlines officiella hemsida eller något av spelets sociala medier. All min egen text samt grafik får användas om länk ges tillbaka till mig.