Dag 3 – Min historia med Star Stable
Jag var som barn (nu vågar jag säga så eftersom jag är arton - DOBBY HAS NO MASTER!) med i Polluxklubben, nuvarande Pennyklubben. Det första jag minns av Starshine Legacy var "neeeej, vilken ful grafik, det ser ju tecknat ut!". Då hade jag innan spelat de båda "Full Fart i Stallet"-spelen och tyckte att de var helt fantastiska. Men, eftersom det ändå var ett dataspel så fick jag hem Starshine Legacy: Episod 1 och spelade det tillsammans med en kompis - och var livrädd. Jag skojar inte, då vi blev fångade i skogen skrek vi båda två så mamma kom inspringande och trodde att vi höll på att dö. Spel nummer två däremot, det trivdes jag bra med, det passade mig bättre svårighetsmässigt och dessutom älskade jag storyn.
Spel tre... Pandoria skrämmer mig fortfarande. Ja, jag är lättskrämd. Sen har jag svårt för spel där man stressas. Men jag klarade det.
Sen, ärligt talat, så har jag aldrig spelat ut Dark Cores Mörka Gåta. Jag får fortfarande hjärtslag av att spela det, men det där att rida runt i Pandoria och leta efter symboler, jag klarade aldrig det. Jag blev stressad, förlorade gång på gång och dessutom tycker jag det är jättetråkigt. Så jag kom aldrig till bonusnivån... :( Men det är mitt eget fel.
Jag minns att jag var lite skeptisk då vi fick se screenshots från en tidig version av Höstryttaren. "Men va, en Starshine-rip off? Det där kommer väl aldrig att funka?" Men ändå satt man som på nålar dagarna innan spelet skulle dimpa ner i brevlådan, för ju mer man såg av det, desto mer ville man ha det. Dessutom visste jag då också att Jorvikstallet skulle återkomma, och det var nästan bra nog för min del.
Jag kunde inte sluta spela. Jag tyckte att det var den mest fantastiska grafik jag sett (nu känner jag mig nästan gammal här, haha), jag tyckte att spelet hade en fantastisk story, gav spelaren en otrolig resa. Dock hade jag lite svårt att förstå mig på det här med att hästarna var så olika att rida. Jag ville ju ha det Danska Varmblodet, varför skulle hästen bryta av hela tiden? Jag blev tokig.
Vinterryttaren annonserades. Ridhus. Snö överallt. Katjas återkomst. För att inte tala om Sabine, och Mr Sands och hans hejdukar, som plötsligt visade sig vara... människorobotar? Eh... Jahapp...
Men spelet var ett sådant nedfall från Höstryttaren. Höstryttaren var fantastisk - ett gigantiskt område, möjlighet att plocka mat åt hästen, många olika sorters tävlingar. Vinterryttaren... Nje. Det gick inte att plocka mat åt hästen, visserligen var det snyggare stall, men istället för fyra var det plöstligt tre stall. Allt var vitt. Det blev för långa transportsträckor på det lilla, lilla området. Det var liksom inte intressant för mig.
Vårryttaren skulle komma. Alla undrade hur i hela friden spelskaparna skulle kunna lösa problemet med dressyr som en ridsportgren i spelet, om området skulle bli större, om man skulle komma tillbaka till Höstryttarens storhet.
Nej. Förstås inte. Dressyren var väl utvecklad, kanske så väl att det än idag inte har kommit många spel som har ett bättre system, men det var en otrolig brist på uppdrag. Anne gjorde äntligen sin debut i speleserien, något jag länge väntat på. Miljön var förstås fantastisk. Den var så fantastisk att den faktiskt slår mycket i SSO, så bra var den. Men det hände inget. Många, däribland jag, hoppades att värmen skulle föra med sig nya plantor att mata hästen med, men nej. Vi fick istället ett antal fantastiskt vackra hästar, några av de mest välgjorda i spelserien fram till SSO, ett otroligt litet, men välplanerat område, vackra miljöer och... menlösa uppdrag. Spelet var inte minnesvärt i mina ögon. Jag blickade framåt.
Sommarryttaren. Ända sedan Höstryttarens debut hade det på Polluxklubbens egna forum spekulerats att i sista spelet, då skulle vi få tillgång till många, många vackra hästar, spännande uppgifter, tillgång till hela spelkartan som vi frestats av under all denna tid. Men nej. Återigen - besvikelse. Området var litet, och det hade inte heller intressefaktorn från Höstryttaren eller skönheten från Vårryttaren. Hästarna, alla inspirerade av inhemska Amerikanska raser, var inte det lyftet jag önskat. En Appaloosa, som hade för låga bonusar för att jag skulle vilja använda den, de båda Painthästarna var för mig en besvikelse, tävlingarna var inte heller intressanta. Star Stable hade förlorat sin glans och fallit allt längre ner sedan det första spelet, som var en så lovande start i serien.
Men rykten gick. En förenklad onlineversion av Star Stable. Där man kunde träffa andra spelare, ett MMORPG för hästtjejer, på deb tiden något som för oss var otänkbart. Ofta, ofta tittade jag på den hänvisade hemsidan. Ingen hände. Sidan stängdes ner.
Sidan kom upp igen. Nya snapshots. Bilder på något helt nytt. Star Stable, i onlineversion, med tjugotalet olika ryttare i samma bild.
Så jag hoppades. Och väntade. Och en dag, hösten 2011, fanns det en ny knapp på hemsidan.
"Spela nu"
Trackback
