Det som nu antagligen kommit fram under de här tjugo dagarna är att jag spenderar mycket tid framför datorskärmen, och framför spelet. Jag har hissat, jag har dissat, jag har önskat.

 

   Jag älskar SSO. Det är ett sätt att fly verkligheten, att underhålla sig med något man tycker om. Hästar och spel.

   Och det är tydligen inte bara jag som tänker så. För hur många spelar inte numera? Finns inte spelet på fem olika språk, varav tre är några av de mest talade språken världen över?

 

   Jag har varit med ända sedan start. Jag har sett världen utvecklas, sett allt från vägskyltar och buskar till nya hus dyka upp i den fantastiska spelmiljön. Och jag verkligen hoppas att folk fortsätter stödja spelet med sina pengar, för det är dyrt för spelskaparna att hålla spelet uppe. World of Warcraft är också dyrt, eller hur? Om vi ska ha kvar vårt spel måste vi fortsätta ge det ekonomiskt stöd för att spelskaparna ska få någon slags lön istället för att säga "det är för dyrt". Jag vill se spelet fortsätta utvecklas. Jag vill utvecklas med spelet. Arton år gammal kanske man har passerat bäst före-datumet då det kommer till barns dataspel, men jag är ju tvungen att ta igen det som inte fanns då jag var liten. (Också anledningen till att jag spelar Pokémon - jag önskade mig Pokémonspelen år efter år, och då jag väl fick fatt i ett GameBoy Advance, vilket spel fick jag? Jo, Super Mario. Jag kan inte ens spela Super Mario. Jag kommer inte överens med den mexikanska, engelskspråkiga italienaren skapad av japaner.)

 

 

 

   Ja, arton år gammal sitter jag här och skriver dagligen blogginlägg om ett dataspel. Jag tror det talar lite för hur mycket jag tycker om det.